Fredrik Reinfeldt tar över ordförandeklubban för EU när medlemmarna mest tänker var och en på sig. Hans viktigaste uppgift är att bryta den stämningen.
Om ett par veckor står Fredrik Reinfeldt i spetsen för Europeiska unionen, i går stod han framför DN-läsare på Utrikes-dagen. Skillnaden kan te sig enorm, men ett förenande band finns: uppdraget att förklara vilka uppgifter som väntar EU.
För Sverige har det blivit att glida in i ordföranderollen. Det tjeckiska ordförandeskapet var svagt från början till följd av den inrikespolitiska splittringen och tappade det mesta av sin kraft när rege-ringen Topolanek tvingades avgå. Fredrik Reinfeldts lag har alltså fått hygglig inskolning.
Sverige har ett program som formas av de aktuella frågorna – klimat och finanskris. Det följer också EU:s egen agenda – Lissabonfördraget och utvidgningen.
Ända sedan Fredrik Reinfeldt tog över i Rosenbad har han haft siktet inställt på detta halvår. För Göran Persson betydde ordförandeskapet ett verkligt lyft från hårdför krisbekämpare till internationell statsman. Om Fredrik Reinfeldt ska få samma skjuts beror inte på hur han hanterar sitt ordförandeprogram utan på om och hur han möter oförutsedda kriser. Då krävs initiativkraft och goda kontakter runt om i Europas huvudstäder. Här har alliansregeringen en tillgång i utrikesminister Carl Bildt och i att partikamrater sitter i regeringsställning i viktiga länder som Tyskland och Frankrike.
Å andra sidan är dessa goda kontakter inte till stor hjälp i två av regeringens hjärtefrågor: gemensam europeisk koldioxidskatt och fortsatta medlemskapsförhandlingar med Turkiet.
EU är inne i en osäkerhetsperiod. Formellt ömsar EU skinn: ett nyvalt parlament, en kommission som ska ersättas och en osäkerhet om vilka regler som ska gälla. Därtill finns en tvekan kring medlemsstaternas beslutsamhet att arbeta vidare tillsammans och förmåga att sätta det gemensamma före den enskilda staten. De spontana reaktionerna på den ekonomiska krisen har varit nationella: att skydda egna industrijobb.
När finanskrisen slog till i höstas reagerade regeringarna snabbt och lade ut ett gemensamt skyddsnät. Sedan har det dröjt, men nu finns ett förslag till europeisk finansinspektion. Då svalnar flera medlemmar och uppdelningen i ett euroblock och medlemmarna utanför blir tydlig.
Finansminister Anders Borg, som hör till de senare, har ingen lätt uppgift när han ska lotsa igenom förslaget om en skarpare finanskontroll.
Än mindre framgång lär han få med sina krav på bättre ordning i de offentliga finanserna, här kör varje finansminister sitt eget lopp, ofta mot avgrundsdjupa underskott.
När de allra flesta européerna stannade hemma i söndags gjorde de det i besvikelse och likgiltighet, inte i motvilja mot EU-projektet. Européer tar numera EU för givet, och har förväntningar. Både på insatser för en bättre miljö och för att möta följderna av den ekonomiska krisen.
Ska det bli möjligt måste EU-ländernas ledare förmås lyfta blicken och se till vad vi har att vinna tillsammans. Nu sitter de där ängsliga och inställda på att söka hålla de egna förlusterna så små som möjligt och gärna skicka dem vidare till grannen.
Det svenska ordförandeskapet viktigaste uppgift är att bryta denna depression och återskapa vad som högtidligt kallas en europeisk anda.
Varken mer eller mindre.
DN