Regeringen stänger konsulat i närområdet och i några av världens viktigaste städer. Någon borde tipsa Carl Bildt om att utrikespolitik är mer än flygresor och blogginlägg.
Fram till årsskiftet leder Sverige arbetet inom Europeiska unionen. Under denna tid kommer statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att företräda EU internationellt. Regeringens förhoppning är att Sverige ska uppfattas som ett engagerat och trovärdigt land i utrikespolitiken.
Men pr-budskapet hänger illa ihop med de beslut som fattas i Stockholm. I går blev det klart att regeringen lägger ner generalkonsulaten i New York, Los Angeles, Kanton och Kaliningrad. Dessutom stängs ambassaden i Sri Lankas huvudstad Colombo – förra sommaren gick ambassaden i Manila samma öde till mötes. Tidigare har också ett 20-tal ambassadtjänster tillfälligt dragits in för att ”finansiera” det svenska ordförandeskapet, trots att just ordförandearbetet ökar trycket på utlandsmyndigheterna.
Det måste ha funnits någon tanke bakom dessa besparingar. Man undrar vilken.
Ett av Sveriges huvudnummer under EU-halvåret är att Östersjösamarbetet ska fördjupas. Ändå har regeringen på kort tid avvecklat konsulaten i Hamburg och Gdansk. Nu står Kaliningrad på listan. Det verkar inte ha föresvävat utrikesminister Bildt att det behövs svensk närvaro för att stärka kontakterna runt Östersjön.
Ännu mer besynnerligt är beskedet om Sveriges representation i USA. Generalkonsultaten i New York och Los Angeles har genom åren gjort stor nytta för relativt lite pengar. Vid sidan om att hantera betydande mängder pass, visum och andra tillstånd har dessa institutioner marknadsfört Sverige i ett par av världens metropoler.
Med tanke på USA:s storlek hade det varit motiverat med förstärkt närvaro, exempelvis i Chicago och Houston. Nu gör regeringen tvärtom och föreställer sig att en ambassad i Washington ska kunna hantera allt mellan Kalifornien och New York med bistånd av några EU-länder. Med förlov sagt är det en naiv och dum-snål förhoppning.
På 1980-talet skötte Sverige en stor del av det konsulära arbetet åt Danmark i Östeuropa. Det dröjde inte många år innan Köpenhamn insåg att systemet missgynnade danska intressen, vilket resulterade i att det tidigare beslutet revs upp. Danska ambassader öppnades igen men till en hög kostnad.
Varför Sverige ska behöva göra om samma misstag är svårbegripligt men symtomatiskt för Carl Bildts syn på utrikesförvaltningen. Ända sedan Bildt tillträdde som utrikesminister har han visat ett förstrött intresse för UD:s verksamhet.
Bildt är påtagligt frånvarande och bedriver interninformation och utrikespolitik genom sin blogg. Ibland blir uttalandena därefter, som när han jämförde Rysslands invasion i Georgien med NaziTysklands intåg i Tjeckoslovakien.
Missnöjet på departementet är utbrett och växande. Det talas föraktfullt om att Bildt bedriver en halvprivat utrikespolitik, vars primära syfte är att säkra ett fint internationellt jobb åt honom själv.
Parallellt med de allmänna neddragningarna, som beror på en kombination av underfinansiering och åratal av bristfällig ekonomistyrning, sker en kraftig försämring av villkoren för utlandsmedarbetare. Risken är uppenbar att UD på sikt inte kan behålla och rekrytera tillräckligt skicklig personal.
Detta är ingen obetydlig fråga. Vilka som företräder svenska intressen utomlands och var Sverige finns representerat spelar en viktig roll för vår internationella ställning.
Om Sverige inte tänker vara närvarande med ett konsulat på Manhattan i New York, kan man fråga sig varför vi över huvud taget ska ha någon närvaro i världen.
DN