Konstfackselev klottrar ned en t-banevagn, en annan spelar sjuk på en psykakut. Konstfacks ledning har en del att förklara. Men lämna politikerna utanför.
Det ser nästan ut som om Konstfackskolan råkat ut för sabotage av ett par elever. En kvinnlig elev som spelar psykiskt sjuk och tar ambulans- och akutpersonal i anspråk och en manlig elev som vandaliserar en tunnelbanevagn i trafik. Bägge akterna ska användas i elevernas examensarbeten. Den manlige eleven är redan godkänd och hans verk ute på konstmarknaden, den kvinnliga eleven väntas bli färdig i vår.
Bägge fallen har förfärat allmänhet, bådat upp politiker och – inte minst viktigt – fått skolans ledning att vrida sig i medieljuset. Och därmed har en diskussion om konsten, utbildningen och ansvaret startat. I den diskussionen står just nu Konstfacks ledning mot väggen. Måhända ingår detta också i det konstspel som startade på psykakuten respektive i tunnelbanan.
En sådan förmodan ska inte läsas som ironisk drift – fast detta givetvis också är möjligt. Ty dagens konstliv har till en del sin spets mot samhället, dess givna värderingar, våra invanda uppfattningar och vår vanesyn. Och så har konstnärer arbetat sedan hundra år. Flaskstället utställt av Marcel Duchamps blev något mer än de flaskställ betraktarna såg runt om i sin vardag.
Just osäkerheten, glidningen i vår uppfattning, är konstnärens avsikt; verken blir därmed inte entydiga. Det gäller också när de är klart provokativa. Därför måste en upphovsman vara inställd på att bli missförstådd men också att bli betraktad och behandlad inte blott som konstnär utan också som mer eller mindre omdömesgill medborgare bland andra medborgare. Inte heller geniet står över lagen.
Detta har heller inte hävdats från den ansvariga skolans ledning, den har däremot haft svårt att vara precis, strävat efter att skydda sina elever och värna lärares ställning. Den inställningen är både förståelig och riktig i en situation när politiker och allmänhet mer eller mindre skadeglatt söker komma åt skolan.
I ett vidare perspektiv blir den dock ohållbar. En konstnärlig utbildningsanstalt kan lika litet som andra utbildningsanstalter underlåta att diskutera elevers projekt i moraliska termer. Forskarstuderande kan till exempel inte utan vidare tillåtas kränka inidividers integritet eller äventyra försökspersoners hälsa. På samma sätt måste konststuderande kunna resonera om planerade provokationer och inte bara eventuella materiella skador och deras kostnader. Kommer människor ofrivilligt att ”drabbas” av en konstprocess, och i så fall kan detta ursäktas? Att filma människor på gator och torg eller väntande på tågperronger etcetera är tillåtet och upplevs knappast som obehagligt, men används dessa bilder i ett tvetydigt sammanhang blir det annorlunda.
För att ta det nu aktuella exemplet med den nedklottrade tunnelbanevagnen. De flesta t-baneresenärer är inställda på att medpassagerarna kan vara högljudda, lukta illa, tala aggressivt, medföra stökiga husdjur och så vidare. Men ingen väntar sig att bli utsatt för ett angrepp av det slag som videofilmen visar. Här har upphovsmannen farit fram utan hänsyn, och här är ansvaret inte bara hans utan skolans. Om skolledningen inte förstår detta har den avtrubbats av alltför många alltför utagerande elevprojekt.
Just nu ifrågasätts Konstfacks syn på elevernas frihet att ta samhällsresurser i anspråk. Den diskussionen behöver föras i skolan och det utan hot om repressalier i form av minskade anslag eller dylikt.