Khaddafis sista styrkor i Libyen är inringade. I Egypten ställs den gamle diktatorn Mubarak inför rätta. Den arabiska våren har sänt strålar av hopp vida omkring – men i Syrien fortsätter regimens grymma slakt på civila. Landets modiga demonstranter kämpar i motvind för att behålla världens intresse.
Enligt FN har säkerhetsstyrkor dödat minst 2 700 syrier under det halvårslånga upproret. 10 000-tals har fängslats, andra bara försvunnit. Diktaturens löften om reformer har varit ren lögn. Bashar Assads bödlar väjer inte för något i strävan att behålla makten.
Häromdagen upptäckte en familj sin 18-åriga dotter Zainab Hosnis stympade kvarlevor på ett bårhus i Homs. Hon tros vara den första kvinnliga demonstrant som dödats i häkte, och skälet var tydligen att tvinga hennes bror att anmäla sig hos polisen. Ett annat exempel är 24-årige Giyath Matar, en skräddare i Daraya som var oerhört mån om att alla protester skulle ske med fredliga medel; för en tid sedan överlämnades hans svårt torterade kropp till föräldrarna.
Hur länge syrierna orkar trotsa den bestialiska regimen är en öppen fråga. Det finns också tecken på en ny och delvis oroande dynamik i revolten.
Mestadels handlar det fortfarande om att armén besinningslöst attacke-rar alla som höjer sin röst. Efter förra veckans fredagsbön sköts ytterligare elva personer till döds. När regimens styrkor i går stormade Rastan med stridsvagnar och helikoptrar fanns dock uppenbart andra skäl.
Som vanligt är informationen knapphändig. Utländska medier har varit i stort sett bannlysta i Syrien sedan i mars. Men rapporterna om ökat väpnat motstånd mot regimen är entydiga, och framför allt handlar det om soldater som deserterat efter att ha vägrat lyda order. Sådana uppgifter har förekommit under hela upproret, men de har blivit allt fler under september och kommer från olika delar av landet.
Desertörernas hot mot regimen ska inte överdrivas. Assad har lojala styrkor, anförda av medlemmar av den härskande alawitiska minoriteten. Men även om officerarna i armén också oftast är alawiter tillhör 90 procent av fotsoldaterna den förtryckta sunnitiska majoriteten, vilket gett allt större spänningar.
När tusentals människor mördats och förföljts är viljan att slå tillbaka fullt begriplig. Samtidigt har många aktivister velat bevara upprorets fredliga karaktär. Fler deserterande soldater kan höja moralen hos befolkningen, men synen på våld kan också splittra. Regimen, som alltid skyllt på blodtörstiga terrorister, kommer definitivt att utnyttja det i sin propaganda.
Ingen vill ha ett fullskaligt inbördeskrig i Syrien, även om skulden för ett sådant helt skulle bäras av Assaddiktaturen.
Omvärldens reaktioner på regimens brutalitet har från början präglats av tröghet. I FN har Ryssland och Kina stoppat alla seriösa aktioner. USA och EU väntade till sent i augusti med att kräva Assads avgång. Länge var sanktionerna harmlösa, och EU stoppar skamligt nog inte importen av syrisk olja förrän de sista kontrakten löper ut i november.
Ekonomin börjar ändå pressa diktaturen. Turismen ligger i träda, oroligheterna får investeringar att frysa inne och sanktionerna bör ge effekter. Regimen har förbjudit viktig import för att minska trycket på valutareserven.
Arabförbundet protesterar mot våldet. Turkiet överväger att införa egna sanktioner. Till och med Syriens allierade Iran förmanar Assad, hur hycklande det än låter.
Den syriska diktaturen förtjänar att vara en internationell paria. Det är alla demokraters skyldighet att upprätthålla maximalt tryck på Assad och hans hantlangare. Och att alltid ha syriernas lidande i minnet.