Glöm inte framtiden

Världen upplever en djup finansiell och ekonomisk kris. Jämförelserna med 1930-talet är talrika.
 

Vi har ändå vissa svårigheter med att sätta in oss själva bland de köande, kepsförsedda männen på de suddiga fotona från den tiden. Världen ser annorlunda ut i dag.
 

För oss i Sverige ligger en annan upplevelse betydligt närmare — 1990-talskrisen. Då mötte för första gången efterkrigsgenerationen en allvarlig ekonomisk nedgång, en nedgång som omfattade hela ekonomin, det privata näringslivet såväl som den offentliga sektorn. Och för första gången skakade den svenska välfärdsmodellen i sina grunder — minns alla bilder på nyfödda med en jättestapel föreställande deras skuldsättning.
 

Men det redde sig – för de allra flesta av oss, en liten grupp halkade dock ur arbetslivet och kom aldrig tillbaka. Det finns en del att lära av detta vårt krisarbete och inte bara vad gäller banker med dåliga lån. Saneringen av de offentliga finanserna var hård, detaljerna kan diskuteras men huvudresultatet är ett politiskt kapital. Det är det kapitalet finansminister Anders Borg nu vårdar så ängsligt: Vi får inte äventyra statsfinanserna, tycks ha hamrats fast på finansdepartementets väggar.
 

Resultatet är en krisbekämpning som är koncentrerad på akuta insatser för att minimera skadorna på arbetsmarknaden. Den uppgiften är krävande nog. Vid den förra krisen räckte det inte med akutfokus, då gällde det också att hejda utflödet i socialförsäkringarna. De behövde omkonstrueras för att Sverige i framtiden över huvud skulle ha ett trygghetssystem. Förmåner som fungerar så länge blott ett mindretal gör anspråk på dem, blir ohållbara när uppemot hälften av medborgarna utnyttjar dem.
 

De största bekymren gällde pensionssystemet. Det gamla ATP skulle inte hålla. Plötsligt stod detta klart för politiker i partier över blockgränsen. Därför fick Sverige ett nytt pensionssystem. Det var en krisåtgärd med framtidssikte – på samma sätt som budgettaken och Riksbankens självständiga ställning.
 

Var finns deras motsvarigheter nu? Finansdepartementet må vara upptaget av den akuta kriskontrollen, men regeringen i sin helhet behöver inte vara det.
 

När alliansen gick till val stod till exempel enklare regler för företagande högt på att-göra-listan. Av detta blev ett antal bestämda anföranden av näringsminister Maud Olofsson och några utdelade uppdrag. Resultaten har inte varit överväldigande. Men krisen gör inte förenklingsarbetet mindre angeläget, tvärtom. Vad är mer angeläget just nu än att tänka på hur människor ska få jobb igen?
 

Här spelar reglerna för anställningsskydd en roll. Vad gäller dem har alliansen visserligen bestämt sig för att vi lever i den bästa av världar, men det är en bara alltför taktisk inställning. Sverige har till exempel en hög ungdomsarbetslöshet också i goda tider.
 

På samma sätt som politikerna under trycket av 1990-talskrisen förmådde ta itu med ett undergrävt pensionssystem borde de nu gripa sig an ungdomar och arbetslivet. Gör det enklare att anställa och att skilja en person från anställningen och ett större antal unga människor får rimligen chans till ett riktigt jobb.
 

Kvar från 1990-talets reformverk står att sammanföra våra olika trygghetssystem till en helhet. Sjukersättning, a-kassa och andra former av inkomststöd borde hänga samman och regelsystemet göras enklare och mer förutsägbart. En ny skattereform står också på uppgiftslistan. Överenskommelsen som skulle lämna hälften kvar åt alla och låta de flesta slippa undan statsskatt är för länge sedan bruten.
 

Förändringar av det här slaget skulle göra oss bättre rustade för nästa kris.
Ty det är ändå en uppenbar skillnad mellan Sverige på 1990-talet och Sverige på 2000-talet: Vår grund är betydligt stabilare. Detta tack vare en del framsynta krisinsater.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut