Godkänd krispolitik

Regeringen har det senaste året kontinuerligt skrivit ner sina beräkningar för BNP-tillväxten 2009. Det senaste budet landar på minus 5,2 procent. I ett sådant bistert ekonomiskt klimat är de lånefinansierade reformerna på 32 miljarder kronor motiverade, menar Finanspolitiska rådet som i går kom med sina kommentarer till höstbudgeten. På det stora hela får finansministern godkänt.

Extrapengarna till kommunerna behövs för att hålla uppe efterfrågan och sysselsättning. Jobbskatteavdrag ger fler jobb, i alla fall på sikt, om man ska tro forskningen. Den totala efterfrågan på arbetskraft ökar när de som arbetar får mer i plånboken. Folk är mer benägna att jobba mer om lönen efter skatt är högre.

Dessutom borde jobbavdraget få facken att hålla igen på löneökningskraven. Med lägre lönekostnader kan företagen anställa fler, men det talar Anders Borg helst tyst om. Något som kan uppfattas som lönesänkarpolitik är svårt att sälja politiskt. LO:s tonläge inför den stundande avtalsrörelsen ger inga skäl att tro att organisationen ser jobbavdraget som en faktisk löneökning.

De ofinansierade reformerna borde ha varit av mer tillfällig karaktär, menar rådet vidare. Permanenta budgetförsvagningar är svåra att bli av med, även i goda tider. Dessutom hade reformerna kunnat sjö­sättas eller åtminstone aviserats tidigare.

Regeringen får också berättigad kritik för att likt tidigare regeringar manipulera med utgiftstaket i det finanspolitiska ramverket. Utgiftsökningar för nästa år flyttas till innevarande år för att undvika att slå i taket. På sikt riskerar en sådan politik att underminera trovärdigheten och förutsägbarheten i budgetreglerna, vilket är olyckligt. Ramverket har bidragit till att göra Sverige till ett land med sunda statsfinanser.

Alliansen är inte ensam om att mellan raderna tricksa med utgiftstaken. I sina skuggbudgetar gör oppositionspartierna liknande manövrar. Därför gör rådet rätt som efterlyser tydliga regler om och när regeringen tillfälligt får spräcka utgifts­taken.

Rådet påpekar också det orimliga i att det kommunala balanskravet sätter regeringen i en utpressningsliknande situation. Statliga pengar måste till för att täcka upp kommunala underskott, vilka per automatik växer i en lågkonjunktur. Den utredning om kommunsektorns ekonomi som aviserats bör komma fram med förslag om hur statsbidragen kan jämnas ut över konjunkturcykeln. Kommunerna ska inte behöva räddas av staten varje gång det blir sämre ekonomiska tider.

Det tvåfrontskrig som alliansen bedriver mot krisen i form av skattesänkningar och utgiftsökningar är en klok strategi. Men för att på sikt förbättra förutsättningarna för fler jobb och ökad tillväxt måste regeringen våga tänka större. Om arbetslösheten, efter krisen, ska ned till låga nivåer krävs att fler företag vågar växa. Det i sin tur kräver att det blir billigare och enklare att anställa samt att det blir attraktivt att driva eget.

Med världens högsta skatter på arbete och strikta anställningsregler ser det inte särskilt ljust ut.

DN 27/10 2009

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut