När Maud Olofsson meddelade att hon slutar som Centerns ordförande hette det att hon gärna sitter kvar i regeringen som näringsminister om hennes efterträdare så önskar. I går stod det klart att den nya C-ledaren Annie Lööf föredrar förnyelse.
Och det är inte vilket nytt namn som helst som får plats i regeringen. På förmiddagens presskonferens i Rosenbad uppenbarade sig Europaparlamentarikern Lena Ek, för tio år sedan Maud Olofssons rival om partiledarposten i Centern.
Ek blir ny miljöminister och Lööf tar över posten som näringsminister, samtidigt som energifrågorna läggs i IT-minister Anna-Karin Hatts lätta portfölj.
Annie Lööf börjar beslutsamt som C-ledare. Hon petar miljöminister Andreas Carlgren, tackar av en motvillig Maud Olofsson och låter hennes tidigare konkurrent komma in i regeringsvärmen.
Båda personbesluten är tuffa men begripliga. Annie Lööf måste få en chans att forma sitt eget lag, och det hade kunnat bli komplicerat om den tidigare C-ledaren stannat kvar. Att Andreas Carlgren får lämna som miljöminister är realpolitiskt motiverat – han har under sina fem år i regeringen misslyckats med att göra några bestående miljöpolitiska avtryck. Carlgrens beklämmande turer i vargfrågan på sistone har dessutom skadat tilltron till Centern som ett seriöst grönt alternativ.
För Centerpartiets överlevnad är framgångar i miljöfrågan avgörande. Man har förlorat väljare till Miljöpartiet och har inte längre någon tydlig miljöpolitisk profil. Det var rätt att överge det gamla bro- och kärnkraftsmotståndet, som knappast var en succé under Olof Johanssons tid som partiledare. Problemet är att Centern inte lyckats fylla hålet med något annat.
Lena Eks mycket allmänna formuleringar på presskonferensen – som förde tankarna till Andreas Carlgrens luddighet – visar att utmaningen är stor. Miljöpolitiken behöver bli betydligt mer konkret och vardagsförankrad om väljarna ska notera den. Centern måste också bestämma sig för om man värnar allmänintresset när de gröna frågorna ställs på sin spets eller är ett särintresse för lantbrukare, fiskare och jägare.
Det går inte att minska förorening av sjöar och vattendrag och samtidigt driva igenom slopad skatt på konstgödsel. Det blir absurt att tala om Östersjöns överlevnad om man parallellt ger grönt ljus för fortsatt överfiske. Och ett parti som säger sig värna om en rovdjurspolitik som tar ekologiska hänsyn kan inte vara springpojke åt den svenska jaktlobbyn.
Annie Lööf har talat om att Centern måste bli starkare i miljöfrågan, men valde själv att bli näringsminister. Hon måste precis som Lena Ek göra betydligt större avtryck än sin företrädare om hon inte i likhet med Maud Olofsson vill få epitetet ”pratminister” klistrat på sig.
Uppdraget som näringsminister kommer att bli tufft, eftersom Annie Lööf inte har med sig Moderaterna i vare sig arbetsmarknads- eller skattefrågor. Risken är stor att hon väcker förhoppningar hos landets företagare som blir svåra att infria. Hon ska dessutom vara C-ordförande, vid sidan om att leda ett stort departement. Det kommer att bli mycket arbetskrävande och frågan är om Lööf har gjort rätt prioritering.
I dagens mätning från DN/Synovate ligger Centern kvar på samma låga nivå som tidigare, och mellan de politiska blocken råder dött lopp. Sverigedemokraterna är tillbaka i riksdagen och Moderaterna har förlorat vad man vann i den förra mätningen.
Torsdagens regeringsombildning är knappast den nytändning som snabbt lyfter alliansen.