För snart ett år sedan öppnade Sverige dörren för arbetskraftsinvandring. Det är en dörr som varit mer eller mindre stängd under 25 år, en period då nästan alla som velat komma till Sverige varit hänvisade till att söka asyl. Detta har varit en olycka. För Sverige, för migranterna och för integrationspolitiken.
Önskan om ett bättre liv, att vilja skona sina barn från svält och armod, är ett fullgott skäl att ge sig av. Det var det som fick dryga en miljon svenskar att emigrera till Amerika. Men då drömmen om ett bättre liv i början av 1970-talet inte längre ansågs som ett legitimt skäl blev människor i stället hänvisade till att hävda att de i någon mån var politiskt förföljda.
Allteftersom skruvades den rätten också åt. Lejonparten av alla som kom, och som beviljades uppehållstillstånd, fick det av ”humanitära skäl” inte för att de erkändes som flyktingar även om de var det.
Och humanitära skäl, som senare kommit att ersättas av skyddsbehov, betyder för det mesta att man är sjuk och att man inte kan få adekvat vård i sitt hemland. Detta drev människor mot psykiatrin som under slutet av 90-talet fick se sina slutenvårdsplatser fyllda av asylsökande. Det blev till sist läkarna – inte politikerna – som indirekt avgjorde om någon skulle få stanna eller inte.
Ständiga överklaganden och en osäkerhet inför framtiden som löpte över flera år ledde till en spiral av självmordsförsök.
I dag finns två vägar för dem som känner att deras asylskäl inte räcker men som ändå vill stanna. Dels kan den som sökt asyl när som helst under processen ”byta spår”. Dels kan man från början söka sig till Sverige för att arbeta.
Asylsökande som arbetat under ett halvår kan dra tillbaka sin asylansökan, även efter ett avslag, och få stanna. Den som lyckats hitta ett arbete från början behöver inte söka asyl alls.
Om en arbetsgivare vill anställa någon från Indien, oavsett om det är en städare, kock, dataexpert eller läkare, så får han det. Tidigare hade facket och Arbetsförmedlingen veto. Om de ansåg att kocken borde hämtas från den svenska arbetsmarknaden så blev det kalla handen. Så länge arbetsgivaren erbjuder villkor motsvarande kollektivavtal är det fritt fram.
Migrationsverket fungerar som kontrollmyndighet. Efter två år granskas villkoren igen på plats. Tidigare var arbetstagaren tvungen att åka tillbaka till sitt hemland och söka på nytt.
Statistik från januari till september visar att knappt 13.000 människor utnyttjat möjligheten. Det är alldeles för lite, men en början, inte minst i ljuset av den ekonomiska krisen.
Många av dem, kanske uppemot hälften, är bärplockare från Thailand. Det är ingalunda det bästa exemplet på en lyckad arbetskraftsinvandring. Men i gruppen finns också dataspecialister, arkitekter, ingenjörer, städare, byggare, köks- och restaurangbiträden, för att nu nämna några. Flest kommer från Thailand. Därefter i nämnd storleksordning från Indien, Ukraina, Kina, Turkiet, Vietnam, Ryssland, Serbien, USA och Sydafrika.
Arbetskraftsinvandringen kommer inte att förändra bilden av den svenska migrationspolitiken över en natt. Men på sikt kommer de nya möjligheterna att flytta till Sverige att minska desperationen och destruktiviteten i det gamla asylsystemet, till stor glädje både för dem som söker till Sverige och dem som redan bor här.
Så påverkas sakta synen på vad invandring kan betyda för det svenska samhället. Att försörja sig genom eget arbete är grunden för en lyckad start i varje land.
DN 8/11 2009