Vägen från ansökan till färdig anläggning är mycket lång. Att avvakta och inleda den formella processen först om några år vore att riskera dyrbara förseningar.

Men även om ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten i sig inte är avgörande för kärnkraftens framtid i Sverige, så synliggör den ett energipolitiskt faktum: Landet är starkt beroende av ålderstigna kärnkraftsverk.

Stora satsningar på biomassa och vindkraft kommer inte att räcka för att fylla tomrummet efter de gamla reaktorerna. Vad gör vi då? Importerar gas från Ryssland? Eller el som producerats i utländska kolkraftverk?

Hur vi ersätter bortfallet från de åldrade reaktorerna får konsekvenser för svenska företag och svenska konsumenter. Men klimatfrågan är global. Vårt beslut om kärnkraften handlar därför inte bara om vår egen syn på kärnkraftens för- och nackdelar. Vi har också ett ansvar i förhållande till omvärlden att inte fatta beslut som ökar de globala utsläppen av växthusgaser.

Kärnkraften har inte levt upp till de högt ställda förväntningar som fanns på den i dess barndom. Eftersom den tyngs av de dryga anläggningskostnaderna blev den aldrig den billiga och närmast outtömliga energikälla som dess tillskyndare hoppades. Samtidigt har säkerheten förblivit en akilleshäl.

Att motståndarnas undergångsscenarier inte blivit verklighet är en klen tröst efter förra årets olycka i Fukushima. Det som skedde var illa nog. Katastrofen blev ett synligt bevis på att kärnkraftsindustrin grovt underskattat sina anläggningars sårbarhet för tsunamivågor och jordbävningar.

Olyckan gav också en påminnelse om de politiska risker som är förknippade med kärnkraften. Tyskland har som en direkt reaktion på Fukushimakatastrofen gjort en helomvändning och åter slagit in på avvecklingsspåret. I Japan ter sig kärnkraftens framtid mycket osäker.

Över hela världen skärps kontrollen och säkerhetsrutinerna ses över. Samtidigt förskjuts efterfrågan från äldre reaktormodeller till nyare och säkrare.

Även om Fukushima inte blir slutet på kärnkraften har katastrofen pressat upp kostnadsnivån och förstärkt investerarnas osäkerhet. Hur det kommer att gå med Vattenfalls ansökan är en helt öppen fråga.

Bolagets intresse kan komma att svalna helt enkelt för att en investering i nya reaktorer blir för dyr. Men det finns på detta område ingen skarp gräns mellan ekonomiska och politiska risker.

Få investerare är beredda att satsa mångmiljardbelopp på anläggningar vars existens hänger på några enskilda mandat i riksdagen. De borgerliga partiernas energikompromiss 2009 tog bort förbudet mot ny kärnkraft. Utan den hade Vattenfall inte ens kunnat lämna in sin ansökan.

Den nuvarande fyrpartikompromissen lär dock inte räcka för att Vattenfall ska våga ta det avgörande steget och formellt besluta att ersätta ett par reaktorer med nya.

En biavsikt med ansökan är sannolikt att höja den politiska temperaturen i kärnkraftsfrågan. Vattenfall visar att frågan om nya reaktorer inte bara är hypotetisk eller ligger i en avlägsen framtid. Den måste upp på bordet nu och besvaras inom de närmaste åren.

Politiskt sett finns inte heller något skäl att vänta. Förutsättningarna för en rationell och långsiktig lösning är i dag bättre än de varit på åtminstone 40 år. Medan de borgerliga funnit en ny formel för att hantera sina inbördes motsättningar i synen på kärnkraften, står Socialdemokraterna friare än på länge i förhållande till Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

En långsiktig blocköverskridande energiöverenskommelse borde därför vara möjlig.