I tio år har EU fört en gemensam kamp mot terror och brott. Det är hög tid för gemensamma regler som stärker den enskildes rätt i unionen.
Det talas mycket om behovet av brottsbekämpning i EU. Senast i går samlades parlamentariker från alla medlemsländer i Sveriges riksdags förstakammarsal för att diskutera balansen mellan EU:s kamp mot grova brott och rättssäkerheten i unionen.
Det där med balans är sannerligen på tiden. EU:s gemensamma kamp mot terror och brott har pågått i tio år. Förslag på gemensamma regler rörande rättssäkerhet har inte på allvar kommit upp på dagordningen förrän nu.
Det så kallade Stockholmsprogrammet innehåller några första, ännu inte särskilt konkreta, steg på väg mot en rimligare balans. Att medborgare som grips, misstänkta för brott i annat EU-land, till exempel ska kunna få hjälp med tolkning är faktiskt ett minimikrav.
Det är ändå en början. Förhoppningsvis lyckas Sverige under höstens förhandlingar förmå de tjugosju medlemsländerna att enas om att EU behöver gemensamma lagar, också inom detta område. Men att döma av gårdagens diskussion i riksdagen blir det säkert inte lätt. Det finns fortfarande många som anser att rättssäkerhet är en nationell angelägenhet som EU inte ska detaljreglera.
Och visst måste inte bara rättssäkerheten utan också brottsbekämpningen blir bättre i EU. De kriminellas fria rörlighet ett stort och växande bekymmer. Att den gemensamma, yttre gränsen måste kontrolleras är därför inte konstigare än att varje enskilt medlemsland tidigare skötte gränskontrollerna. Med effektivare och mer förtroendefullt samarbete mellan polismyndigheterna kan EU också med enkla medel göra mycket mer för att komma åt grova, gränsöverskridande brott.
Brottsbekämpning är en nödvändig och allt viktigare del av EU:s arbete. Om Lissabonfördraget någonsin kommer att träda i kraft innebär det dessutom stora förändringar av unionens sätt att arbeta med de här frågorna. Nya gemensamma EU-lagar kommer att klubbas med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet kommer att få rätt till medbeslutande. Det innebär en fördjupning, och förhoppningsvis också en förbättring, av EU-samarbetet inom ett viktigt område.
Brottsbekämpning behövs alltså, men det är inte polissamarbete och gränskontroller som är samarbetets mening.
Den fria rörligheten i EU ska underlätta livet för för studenter, arbetare, tjänstemän och företag och göra det möjligt för oss medborgare att resa, arbeta och studera i hela EU.
Att den inre marknaden också har underlättat livet för de grovt kriminella var inledningsvis en obehaglig överraskning för EU:s ledare. Men det blev en uppenbar och otrevlig följd av den fria rörligheten när gränskontrollerna började tas bort under mitten av 1990-talet.
Efter visst motstånd accepterade därför medlemsländerna att inleda samarbete inom brottsbekämpningens område. Ingen var särskilt förtjust. Det handlade trots allt om brott och straff, frågor som ansågs höra till de suveräna staternas kärnverksamhet.
Efter tio års kamp mot terror och brott verkar de flesta EU-ledare ha glömt bort hur illa de en gång tyckte om samarbete kring brott och straff. I dag verkar det som om många anser att kampen mot brott vore meningen med föreningen EU. Det är det lyckligtvis inte.
Och förhoppningsvis talar EU-ledarna om tio år lika varmt om gemensam rättssäkerhet som de gör om gemensam brottsbekämpning i dag.