Huvudledare

Gränslösa drömmar och halsbrytande beskyllningar

Foto: Magnus Bard

Vi står i och inför en extraordinär situation. Migrationsverkets prognoser ger vid handen att vi inom en fyraårsperiod kan få en invandring på runt en halv miljon människor, arbetskraftsinvandringen undantagen.

Varken asylmottagningssystemet, arbetsmarknaden, bostadsbeståndet eller den offentliga servicen i form av vård, skola, omsorg och infrastruktur är designade för detta. Ideologiska invandringsmotståndare gnuggar förstås händerna över den villrådighet som nu drabbar förespråkarna för generös invandring, öppenhet och mångfald. Andra tar tillfället i akt att torgföra sin egen principiella obeveklighet. Det görs genom att misstänkliggöra dem som ser ett akut behov av att diskutera vad som kan göras för att både öka samhällets beredskap och i någon mån minska flykting- och anhöriginvandringen.

I söndags och måndags skrev de politiska redaktörerna på Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Expressen varsin artikel på temat. Den första söker främst svar på frågan om hur arbetsmarknaden kan förändras för att förhindra massivt utanförskap. Den and­ra resonerar kring de skenande kostnaderna och hur migrationspolitiken måste vara hållbar även på lite längre sikt. Den tredje skriver om valet mellan å ena sidan fortsatt hög flykting­invandring och å andra sidan den svenska utformningen av arbetsmarknad och offentligfinansierad välfärd.

Det fick Liberala Nyhetsbyråns chef, Svend Dahl, att ta till storsläggan i en artikel med rubriken ”Muren och dess försvarare”. Storleken på asylinvandringen bör under inga omständigheter diskuteras, bara hur problemen med arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet ska lösas. Den som problematiserar omfattningen bidrar nämligen till att SD:s verklighetsbeskrivning blir den dominerande.

Beskyllningarna och parallellerna som ska bringa läsarna till insikt är halsbrytande:

”Medan världen firade att det är 25 år sedan Berlinmuren föll passade några tunga borgerliga opinionsbildare på att konstatera att dagens murar inte är tillräckligt höga. Under Berlinmurens 28 år dog 136 personer när de försökte fly till väst. På samma sätt har dagens murar ett mänskligt, och betydligt högre, pris. Hittills i år har över 3 000 flyktingar drunknat i Medelhavet när de försökt ta sig till Europa.”

Men döden runt Europas gränser hänger inte samman med svensk invandringspolitik på det sätt som Dahl låter påskina. Att Sverige ger permanenta uppehållstillstånd till fler flyktingar än något annat medlemsland, gör inte att färre människor dör under flykten. Bara den som förespråkar helt fria inresor för att söka asyl har löst problemet med att människor drunk­nar på vägen hit. ”Murens” själva existens dödar och svensk asylpolitik kan inte förhindra det, hur generös den än skulle vara.

I en bättre värld hade EU tagit ett gemensamt och större ansvar för att avlasta de stora flyktingmottagarländerna. Men det sker inte, i stället förstärks gränserna. Det är utmärkt om svenska politiker på EU-nivå arbetar för asylvisum och räddningsaktioner i Medelhavet. Men på hemmaplan måste politiken, och argumenten, ändå hänga ihop.

Några enkla, storslagna lösningar finns inte. Drömmar om en avreglerad arbetsmarknad som suger upp stora grupper med bristfällig skolgång, är just drömmar. Sådana reformer förutsätter bland annat att infödda lågutbildade är beredda att acceptera märkbart försämrade villkor för integrationens skull. Motsatsen, att inte göra något alls, skapar högre arbets­löshet bland utrikes födda. Det leder till förstärkt segregation och ett utanförskap som går i arv när delar av andra generationens invandrare ser bidragsberoende som något naturligt.

Regeringen vägrar än så länge att prata om dessa utmaningar. Den lilla öppning in till arbetsmarknaden där trösklarna faktiskt har filats ner rejält för lågutbildade, krymps igen när rutavdraget halveras och begränsas från och med 2016. I stället för att klamra sig fast vid argumentet om att ”överklassens städning inte ska subventioneras av staten” borde regeringen snarast utöka denna typ av subventioner i tjänstebranschen. Inte för ”överklassens” skull, utan för att det är en av möjligheterna för personer utan utbildning att få jobb.

Men även då, med förändringar här och där på arbetsmarknaden, med fler närpoliser i utanförskapsområden, med mer rättvis fördelning av nyanlända till kommunerna – även då saknas de trovärdiga svaren på hur Sverige ska kunna ta emot en halv miljon människor på ett bra sätt inom de närmsta åren. I ett sådant läge måste vi också dryfta prioriteringarna i asylpolitiken, vad gränslöshetens riddare än säger.