Otack är världens lön, kan säkert många irländare känna. Här har de under snart två års tid genomlevt brutala offentliga nedskärningar och lönesänkningar. Ändå straffar marknaden Irland med allt högre räntor på statspapper och en ny fas av finanskrisen.

Det som pågår är ett högt politiskt och ekonomiskt spel med euron i huvudrollen och där de svagare ekonomierna på EU:s flanker sitter med dåliga kort. I våras stod Grekland i centrum, nu är Irland värst ute – eller är det Portugal? Spanien och Italien är också kvar i riskzonen. En överlevnadskris, sa EU-ordföranden Herman Van Rompuy inför finansministermötena tisdag–onsdag.

För inte så länge sedan kallades Irland den keltiska tigern. Med hjälp av EU-bidrag och en företagsvänlig politik byggdes en stark ekonomisk utveckling. Hastigheten gav dessvärre fartblindhet. När den amerikanska bostadsmarknaden dök sprack också den irländska fastighetsbubblan. Bankerna kapsejsade under trycket av svajiga krediter och bostadsköpare som inte kunde betala sina lån. Staten håller nu ett svårt sjukt finanssystem under armarna.

Efter den grekiska krisen skapade EU i samarbete med IMF, Internationella valutafonden, en tillfällig räddningsfond på totalt 750 miljarder euro. Risken för statsbankrutt skulle elimineras. Från 2013 ska denna ”stabilitetsmekanism” permanentas, om ändringar i Lissabonfördraget går igenom.

Irland kan be om pengar ur fonden. Regeringen har dock inte haft någon större lust. I stället har mäktiga krafter försökt tvinga Irland att acceptera.

Orsaken till irländarnas motstånd är i någon mån psykologi: det är pinsamt för en redan impopulär regering att hämta hjälp utifrån, särskilt som ett viktigt fyllnadsval stundar. Men statens lån behöver heller inte läggas om förrän till sommaren, det är bankerna som är problemet. Och irländarna är oroliga för de villkor som kan följa EU-stödet.

Framför allt gäller det den låga bolagsskatten, som lockat stora utländska investeringar till Irland. Andra EU-länder har länge tittat snett på den och talat om illojal konkurrens. På tisdagen hördes också krav inifrån det tyska regeringspartiet CDU om att Irland skulle höja bolagsskatten.

Andra EU-medlemmar har ett berättigat intresse av att lugna marknaderna. Det är ett skäl för att Irland ska ta emot pengar ur räddningsfonden. Ett annat är att reducera risken för att den irländska krisen sprider sig. Konkurrentländer bör däremot avhålla sig från att utnyttja situationen för att hämnas gamla oförrätter.

Självklart måste Irland fortsätta kampen mot sina budgethål. Hittills har landet gjort mer än de flesta, men det har inte räckt. Den fyraåriga plan för att få ned budgetunderskottet till 3 procent av BNP år 2014, som dröjt på grund av fyllnadsvalet, bör presenteras så snart som möjligt.

Sannolikt behöver Irland också hitta ett annat recept för banksektorn än obegränsade statliga garantier för allt.

För övrigt vore det bra om Tyskland kunde hålla sina inrikespolitiska hänsyn borta från akuta ekonomiska kriser i euroområdet. Tyskarna gillar inte tanken att ställa upp med skattepengar för sydeuropéer – eller irländare – som inte kan sköta sin statsbudget. Det kan man ha förståelse för.

Men marknaderna fick skrämselhicka när förbundskansler Angela Merkel lovade att tvinga privata investerare att ta en del av förlusterna om ett euroland ställer in betalningarna. Som princip för den framtida permanenta räddningsfonden kan det fungera. Att slänga in en sådan brandfackla i en akut krishärd var däremot en dålig idé.