Två decennier efteråt är det lätt att glömma hur omöjlig tanken på ett enat Tyskland verkade på 1980-talet. Omvänt kan de som är födda efter landets återförening den 3 oktober 1990 knappt föreställa sig hur kalla krigets Europa såg ut.
Minnena har också bleknat av hur Storbritannien och Frankrike var emot Tysklands enande. Premiärminister Margaret Thatcher och president François Mitterrand avskydde kommunism men fruktade ett alltför starkt Tyskland.
Rädslan delades av många tyskar, från socialdemokrater till intellektuella som Günter Grass. Andra världskriget och nazismens förbrytelser var levande historia. Dessutom fanns det en naturlig oro hos folket närmast järnridån för vad Sovjet kunde tycka.
Den kristdemokratiske förbundskanslern Helmut Kohls historiska förtjänst var att våga leda. Han säkrade USA:s stöd mot ett löfte om att stanna i försvarspakten Nato. Den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov valde reformens väg före våldets. Frankrike, som avundsjukt blängt på den starka D-marken, såg chansen att få med sig Kohl på en gemensam europeisk valuta.
Kalla det förhandlingar eller geschäft. I bakgrunden fanns det tyska folkets vilja, som gjorde historiens kraft oemotståndlig. Till det stora med den tyska återföreningen hör att den skedde utan blodspillan, fredligt men okuvligt.
Än i dag förvånar hastigheten i förändringen. När gränserna öppnades efter Berlinmurens fall i november 1989 visade det sig att det gamla kommunistiska Östtyskland var dödsdömt, men det visste ingen då. Elva månader senare var Tyskland ett land, och resten av östblocket gjorde sig samtidigt av med diktaturens ok.
Baksmällan blev också rejäl. Redan sommaren 1990 fick alla östtyskar byta sina östmark mot D-mark. Beslutet var politiskt nödvändigt men ekonomiskt vansinne. Utan valutaunionen hade östra Tyskland tömts på folk – med den knäcktes den bräckliga ryggraden i den efterblivna östtyska industrin. Utslagningen av arbetstillfällen blev brutal.
Västtyskland fick köpa ett helt land. Notan för återföreningen är hittills minst 12 000 miljarder svenska kronor. Många medborgare i östra Tyskland har vänt sig mot den arrogans de anser att återföreningen genomfördes med. ”Muren i huvudet” var svårare att riva än betongbarriären.
Men skillnaderna har minskat. 1990 var lönerna i öst mindre än hälften av dem i väst, i dag är de 75–80 procent. Produktiviteten har ökat – BNP per invånare var en tredjedel, nu 70 procent – även om kurvan stiger för långsamt. Arbetslösheten i öst var länge dubbelt så hög som i väst, men de senaste fem åren har gapet minskat.
Standardmässigt skiljer inte mycket. Tre miljoner människor har flyttat från östra Tyskland, men takten avtar. Miljökatastrofer har städats upp. Infrastrukturen är vida förbättrad.
Enligt Allensbachinstitutet tycker de flesta tyskar, i öst som väst, numera att återföreningen är en källa till glädje. De blommande landskapen som Kohl en gång talade om kommer nog till sist. Medier har undrat ett otal gånger varför allt gick så långsamt, men frågan är egentligen hur det kunde ske så fort.
”Die Wende” började kanske med Gorbatjov, kanske med Polen. Men det var det delade Tyskland som var såret i Europas hjärta, symbolen för de med taggtråd splittrade européerna. Den tyska återföreningen helade också Europa och beredde vägen för ett EU som växt till 27 medlemsstater.
Ingen autobahn utan trafikstockningar. Att svetsa ihop Tyskland igen tar tid. Men Europa, med alla sina svagheter, har blivit betydligt varmare sedan 1990.