Greklands premiärminister Giorgos Papandreou stod på torsdagen vid den politiska avgrundens rand. Nederlag hotade i en annalkande förtroendeomröstning i parlamentet. Rykten spreds om hans förestående avgång, men både regeringen och oppositionen talade om möjligheten till ett nationellt samlingsstyre under en övergångsperiod fram till ett snart nyval.
I centrum för turbulensen fanns Papandreous löfte i måndags om en folkomröstning om EU:s krisuppgörelse, som sände nya chockvågor över hela kontinenten. Ingen utom han själv tycks vara intresserad av experimentet.
Samtalen i Cannes natten till torsdagen ställde saken på sin spets. Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel förklarade i skarpa ordalag det uppenbara: en folkomröstning skulle inte handla om räddningspaketet, utan om Greklands fortsatta medlemskap i eurosamarbetet.
Merkel fastslog att det centrala faktiskt var att stabilisera euron, inte att rädda grekerna. Innan Grekland accepterat paketet skulle inte Aten få en enda cent till i nödlån.
Det är också en rimlig hållning. Grekerna deltog i månader av komplicerade förhandlingar innan Papandreou fick sitt infall. Hans tanke kan ha varit att skaffa sig ett klart mandat från folket för att stanna i euron, och därmed pressa tillbaka kritikerna i det egna partiet och sabotörerna i fackföreningarna. Men som opinionsmätningarna ser ut går det inte att förvänta sig en jaseger. Och vad skulle kollegerna i eurozonen göra åt de brinnande obligationsmarknaderna medan de väntade på grekerna?
Papandreou stod fast, men hans finansminister Evangelos Venizelos drog en annan slutsats av mötet i Cannes. Greklands inträde i euron var ett ”historiskt framsteg som inte kunde göras beroende av en folkomröstning”. En sådan chansning vore dåraktig i ett läge när ingen vet hur många dagar till statskassan klarar att betala räntor, löner och pensioner.
Andra ministrar instämde. Papandreou har redan vid flera tillfällen varit på vippen att förlora stödet från kamraterna i socialistiska Pasok. Den här gången utbröt öppen revolt. Pasoks majoritet var redan nere på en enda röst i parlamentet.
Giorgos Papandreou ger ofta intryck av att vara en belevad internationell statsman, vältalig även på engelska som han är. Men han är också en produkt av det parti hans far Andreas byggde kring sig själv, och skyddspatron för den korrupta statsapparat som bär en stor del av skulden till Greklands ekonomiska moras.
Han ska ha beröm för att efter valsegern 2009 ha erkänt Greklands eviga fiffel med den ekonomiska statistiken, vilket avslöjade ett budgetunderskott som var långt större än det officiella. Dessvärre har han också försökt flyta ovanpå krisen. Regeringen har tagit fram en rad sparpaket med åtminstone på papperet drakoniska nedskärningar, men strukturreformer och privatiseringar har den medvetet maskat med. Möjligheten att fördela poster och arbetstillfällen inom den offentliga sektorn har varit grunden för alla grekiska premiärministrars makt sedan militärjuntans fall på 70-talet.
Grekland har fortsatt att missa budgetmålen. Det ekonomiska kaoset speglar den politiska röran. Att ett nyval snabbt skulle lösa Greklands grundläggande problem är också en utopi.
Opinionsmätningarna säger att det borgerliga partiet Ny demokrati skulle vinna lätt. Det är samma parti som har sagt nej till viktiga inslag i krisuppgörelsen med EU och som hellre vill ha skattesänkningar än budgetsanering. Ny demokrati är dessutom minst lika ansvarigt som Pasok för det grekiska skuldberget och för statistikfusket som dolde det.
Ibland kan ändå maktskifte vara värt att pröva. Att byta ut misskrediterade makthavare var nödvändigt på Irland och i Portugal, och de nya regeringarna där fick ett visst svängrum. Papandreous uttåg är logiskt. Men även om Grekland skulle klara att implementera EU:s krispaket kvarstår en enorm statsskuld och en ekonomi byggd på solturister snarare än konkurrenskraft.