Miljöministern tycker inte att EU ska lägga sig i den svenska vargpolitiken. För fem år sedan hade han en annan syn på biologisk mångfald och nationellt självbestämmande.
Året var 2006 och den isländska regeringen hade just fattat beslutet att återuppta valjakten. Det fick Sveriges miljöminister att gå i taket. I ett pressmeddelande skrev statsrådet att den svenska regeringen beklagade detta ”djupt” och att Sverige tillsammans med andra länder aktivt ska agera för att beslutet inte verkställs.
Skrivelsen avslutades med formuleringen: ”Ett enskilt land skall inte ensidigt fatta ett sådant beslut.” Sveriges miljöminister hette då Andreas Carlgren och var centerpartist.
Sveriges miljöminister heter fortfarande Andreas Carlgren och är så vitt man vet ännu centerpartist. Det var i stort sett det enda som var sig likt när Andreas Carlgren, med landsbygdsminister Eskil Erlandsson som stödtrupp, skulle försvara regeringens beslut att stoppa höstens licensjakt på varg inför hotet att annars dras inför domstol för att ha brutit mot EU:s art- och habitatdirektiv.
Vid en pressträff hävdade de två att en rättslig process riskerade att leda till ”inskränkningar i vårt självbestämmande” och att regeringen ställt in höstens jakt för att kunna behålla beslutanderätten över vargarna i Sverige. Vargfrågor, sa miljöministern, ska avgöras i Sverige – ”inte i Bryssel”.
Bryssel är en stad. Men Bryssel är också en metafor, flitigt använd av EU-kritiska partier, som en motsats till positivt laddade begrepp som ”Sverige” och ”självbestämmande”. Just i denna populistiska tonart genomförde Carlgren sin presskonferens.
Men Andreas Carlgren företräder inte ett populistiskt missnöjesparti. Han representerar regeringen. Därför har man rätt att vänta sig en mer sanningsenlig och principiell presentation. Sverige är medlem i EU, därmed är vi förpliktigade att respektera gemensam lagstiftning. Det självbestämmande som Carlgren säger sig vilja behålla har Sverige frånsagt sig i och med EU-inträdet.
Den andra principfrågan är vilken miljöminister man ska tro på för att få reda på vad regeringen egentligen har för uppfattning om biologisk mångfald. Den Andreas Carlgren som 2006 hävdade att ett enskilt land inte har rätt att ge tillstånd till jakt på 39 valar och att det strider mot internationella överenskommelser? Eller den Andreas Carlgren som fem år senare tycker att ett enskilt land självklart har rätt att ge tillstånd till jakt på ett 20-tal vargar även om det strider mot gemensam lagstiftning? Denna princip handlar ju inte bara om varg och val, utan rätten till jakt på bergsgorillor, tigrar, svarta noshörningar och andra – på sina håll – hotade arter.
Man måste också fundera över miljöministerns omdöme när han inför öppen ridå definierar regeringens nya vargstrategi som ”en kringmanöver”. Tror han inte att den formuleringen når EU-kommissionens öron? Och tror han inte att det påverkar läsningen av det svar som regeringen i onsdags lämnade till kommissionen?
Duon Carlgren och Erlandsson säger att skyddsjakt ska bedrivas som licensjakt. Beslut om skyddsjakt har alltid kopplats till en enskild varg som faktiskt hotar. Nu ska hela grupper varg kunna skjutas. Miljöministern förklarar att denna utökade rätt till ”skyddsjakt” kommer att fortsätta gälla. Så när licensjakten, enligt Carlgrens planer, återupptas vintern 2013 finns helt plötsligt två jaktgrunder för att decimera gruppen.
Om förändringen mest handlar om att byta ord lär regeringen inte få kommissionen med sig. Oavsett vilket är hela denna fråga så klantigt skött att det finns en sak man kan vara tämligen säker på. Miljöministern 2014 heter inte Andreas Carlgren.