Nu kommer vi. Så avslutade språkröret Peter Eriksson sitt tal vid Miljöpartiets kongress i Uppsala. För detta, och för resten av det han sa, fick han stående ovationer. Det säger något om tiden, om partiet och om språkrörsparet.

Samme Peter Eriksson, som för några år sedan hade åsikter om hur miljöpartister såg ut och vilka förslag de kom med, hade nu bara beröm att ösa över ombuden. Det var ett ”kanonvalmanifest” som kongressen beslutat om. Och ja, det var rent av bättre än partistyrelsens förslag. Men stämmer det?

Allt beror förstås på perspektiv. Trots att partiledarduon surfar fram på en framgångsvåg så fick alltså partistyrelsen backa på ett par punkter. Men striden mellan realister och fundamentalister är redan vunnen, därför blir det inga riktiga halsbrytande skrivningar, som det mycket väl hade kunnat bli under partiets tidigare år.

Kongressen ville, till skillnad från partistyrelsen, koppla en siffra till kravet på kortare arbetstid. Och så blev det. Normalarbetstiden ska sänkas till 35 timmar i veckan. I ett första steg vill Miljöpartiet införa ”ett stöd för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid samt återinföra friåret”.

Enligt Peter Eriksson blir det inte mer än ett steg som tas under en första mandatperiod, och frågan är hur det stödet ser ut eftersom föräldrar med barn under åtta år redan i dag har lagstadgad rätt att gå ned i arbetstid. Mer brännande är frågan om en generell arbetstidsförkortning, särskilt sett i ljuset av Vänsterpartiets beslut förra helgen om att arbeta för 6-timmars arbetsdag. Socialdemokraterna är inte inne på samma linje, men Mona Sahlin uttalade sig ändå positivt om att minska arbetstiden för småbarnsföräld­rar.

Miljöpartiets skrivning, tillsammans med Vänsterpartiets hållning och Social­demokraternas försiktiga öppning lär applåderas av den borgerliga alliansen. Mitt i politikens likriktning har vi här en vattendelare. Mot arbetslinjen står kortare arbetstid och friår. På sikt i alla fall.

Och det är också ett rimligt sätt att se det. Det är Miljöpartiet som ensamt svarar för hela det rödgröna blockets framgång i opinionsmätningarna. Sifo gav på söndagen de gröna 10,7 procent. Det är mer än dubbelt så mycket som de 5,2 procent de fick i valet 2006. Miljöpartiet, som alltid varit skickligt på att få ut mycket av vänstersamarbetet, kommer denna gång absolut inte att nöja sig med mindre.

För vänsterledaren Lars Ohly är situationen den omvända, men konsekvenserna desamma. Han slåss mot dåliga opinionssiffror och dålig popularitet och kommer därför vid en eventuell rödgrön valseger att behöva göra rejäla avtryck i politiken för att inte riskera att försvinna ut i periferin.

De rödgröna är fortfarande på smekmånad. Svåra beslut om svensk närvaro i Afghanistan, ja och hela utrikespolitiken, skjuts på framtiden. FRA-lagen, ett i grunden socialdemokratiskt initiativ som både V och MP är hårdnackade motståndare till, talas det inte heller mycket om. Listan kan göras längre. Problemet för det rödgröna samarbetet är inte i första hand att enas om vad trion ska gå till val på, utan att leverera till de egna väljarna under mandatperiodens mer vardagliga slit. Där blir frågan om arbetstidsförkortning svår att undvika.

Allting kostar. Medan Miljöpartiet vill växla in pengar mot tid vill Vänsterpartiet ha sin sänkta arbetstid med bibehållen lön. Det man skulle önska är en arbetsmarknad som i möjligaste mån erbjöd människor att själva bestämma över fördelningen av lön kontra ledighet. Vissa individer vill vissa perioder i livet arbeta mycket, medan de vid andra faser har svårt att få tillvaron att gå ihop. Vissa behöver kanske av barnpassningsskäl tio veckors semester, och vill avstå lön för det, medan andra tycker sig vara helnöjda med tre och hellre sparar pengarna till en bostad.

Ett – av många problem – med en generell arbetstidsförkortning är att den utgår från att alla människor är stöpta i samma form livet igenom. Och att den inte kostar de anställda någonting.