Oavsett hur gärna Miljöpartiet vill och hur många motioner partiet lägger går det inte att tänka bort kärnkraftens betydelse för svensk energiförsörjning.
Att Miljöpartiet vill avveckla kärnkraften är inte okänt, och att partiet lägger en avvecklingsmotion i svallvågorna efter tsunamin i Japan inte oväntat.
Däremot är det oklokt. I en artikel på fredagens DN Debatt lyfter språkröret Maria Wetterstrand och den energipolitiska talespersonen Lise Nordin fram de länder som nu omprövar kärnkraften som föredömen. Men Angela Merkels tyska panikstopp är snarare ett skräckexempel på vad som inte bör styra energipolitiken, nämligen kortsiktighet, instabilitet och populism.
När vattenkraftsdammar brister i Kina och flygplan störtar i Ryssland är inte den spontana reaktionen att snabbavveckla vattenkraften och ersätta flygtrafiken med zeppelinare. Man utreder vad som hänt, ser om det har några konsekvenser i Sverige och vidtar i så fall vettiga åtgärder.
Risken för jordskalv och tsunami i Sverige är inte överhängande. Däremot finns andra faror för våra kärnkraftverk, och det arbetas långsiktigt för att skydda oss för dem. Det är ett faktum som inte förändrats av Fukushima, trots att de båda miljöpartisterna skriver att ”vi vet i dag mer om kärnkraftens farlighet än vad vi visste för tre veckor sedan”.
Ännu mer problematiskt är MP-resonemanget om att det svenska elöverskottet möjliggör en avveckling av två kärnkraftsreaktorer.
För det första är elöverskott inget permanent tillstånd.
För det andra använder vi i dag överskottet som exportvara. Vi säljer el till länder som Danmark, Tyskland och Polen där den ersätter kolkraft och minskar koldioxidutsläppen.
För det tredje är överskottet en buffert inför framtiden. Den dag den svenska bensinbilsparken byts ut mot elbilar lär vi vara tacksamma om det faktiskt finns billig och koldioxidneutral el att driva bilarna med.
I fredagens P1-morgon argumenterade Lise Nordin för att Sverige borde exportera förnyelsebar energi till Tyskland i stället för kärnkraftsel. Dilemmat är att det inte går att exportera önsketänkande. Det vore fantastiskt om sol, vind och vatten en dag skulle kunna ersätta såväl fossila energikällor som kärnkraft. Men där är vi inte i dag.
Enligt Lise Nordin vill den svenska regeringen inte över huvud taget ha diskussioner om att Fukushima skulle få konsekvenser för den svenska energipolitiken. Om det vore sant får man säga att regeringen misslyckats med eftertryck. Sedan 1970-talet har ingen energiform blivit så grundligt genomdiskuterad som kärnkraften. Veckorna efter Fukushima har det knappt gått en dag utan kärnkraftsdebatt.
Och debatten följer ett välkänt mönster. När det inträffar olyckor som i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima kommer direkt krav på kärnkraftsavveckling. Så visar det sig att olyckorna inte får de skräckeffekter på mänskligheten som kritikerna hävdade. Debatten ebbar sakta ut och kärnkraften fortsätter att producera billig el utan växthusgaser.
Vi har ännu inte facit av Fukushima. Desto mindre anledning att fatta panikbeslut om stopp och avveckling. Historien har dessutom visat att länder som låser sig för kärnkraftsavveckling också låser ute värdefull kompetens som hade behövts den dag samma länder inser att avvecklingen är omöjlig.
Få skulle hävda att kärnkraften är det slutliga svaret på alla framtida energibehov och att man ska massbygga reaktorer för deras egen skull. Däremot har kärnkraften hittills visat sig vara bättre än de flesta tänkbara alternativ.
Och definitivt mer realistisk än det önsketänkande som får Miljöpartiet att tro att Sverige kan skrota två reaktorer utan några som helst effekter på vare sig eltillgång eller klimat.