I går presenterade Ekot ännu en nyhet om skandalösa förhållanden inom grisuppfödningen. Vi har hört det förr. Men det gör bara det hela värre. Att inget tycks bli bättre trots upprepad rapportering om stressade grisar som vadar i avföring, som inte har halm att böka i och som äter på andra, döda grisar. Hur länge ska vi behöva matas med olika varianter på en och samma nyhet?

Ett svar är: så länge det går att köpa rimmat fläsklägg för 29:90 kilot. Eller fläskfilé för ungefär det dubbla. Det är lätt att skylla på uppfödarna och producenterna. Men konsumenterna är också aktörer som ytterst sitter på ett tyngre veto än lagstiftaren.
Om konsumenterna ratar produkter där priset pressats så till den grad att inget värdigt djurliv är möjligt slås dörren igen för denna typ av produktion.

Men det går inte både att köpa extrembilligt och samtidigt argumentera för småskalig och mer värdig djuruppfödning.  Det billigaste paketet bacon kostar runt tian. Det ekologiska det dubbla. Vad får man för det?

Scan skriver på sin hemsida att ”större delen av den svenska ekologiska produktionen sker enligt de regler som satts upp av Krav”. Inget sägs om hur den kvarvarande delen, som inte rimmar med Kravs regler, produceras.

Enligt företagets pressansvariga Margareta Thorgren är det då EU:s certifieringsregler som gäller. Hur många vet vad de betyder? Tala om att köpa grisen i säcken. Även alltså den ekologiskt märkta.

Krav lägger ribban högre än EU-certifieringen när det gäller djurskydd, men måste ändå ifrågasättas. På Krav-listan finns definitivt punkter som gör ett grisliv bättre. Men de många reglerna runt fodret, som till exempel att minst hälften ska vara odlat på den egna gården, är onekligen av annan valör. Och det är knappast djurskyddet Krav sätter främst med regler om hur långt fodret får färdas, men inga som direkt reglerar grisarnas resa till slakt.

För den som värnar djuren blir detta extra märkligt med tanke på upprepade rapporter om hur grisar i Scanägda slakterier skållats levande (Se t ex DN 12/3 -08 och Ekot 17/3 -09). Det borde väl ändå vara en större skandal än om någon annan bonde odlat större delen av grisens foder.

Problemet med Krav-märket är att det vill för mycket. Det syftar till bra miljö, god djuromsorg, god hälsa och socialt ansvar. Det är inte bara för mycket, det är också för spretigt och för fluffigt. Kravs egen regelsamling är på 200 sidor. Där finns konkreta formuleringar om mer avlägsna delar av djurhållningen – som att fordonet som för djuret till slakt ska vara godkänt av berörd myndighet och vilka krav som ska ställas på transportören. Men också mer allmänna och svårmätta om att undvika stress hos djuren och minimera tiden i slakteriet.

Det är egentligen kanske med djurens rättigheter som med FN:s mänskliga rättigheter: Ju mer man fyller begreppet med, desto svårare blir de att upprätthålla. Därför vore det bättre med ett mer renodlat, men smalare, märkningssystem med tydligare fokus på djur-
skydd.

Till dess får vi konsumenter förhålla oss till dagens system. Och kanske viktigare än att lära sig Krav-regler och EU:s certifieringsprinciper utantill är insikten om att god uppfödning kostar. Dessutom smakar den bättre. Både i munnen och i hjärtat.

DN 25/11 2009