Religionssociologen Peter Berger förutspådde 1968 att de religiöst troende på 2000-talet skulle ha reducerats till en liten sekt som höll på att drunkna i världsomspännande sekulär kultur.
Trettio år senare konstaterade han att denna förutsägelse kommit helt på skam. Religion är regeln över större delen av världen. Snarare än att studera troende borde kanske sociologer börjar ställa sig frågan varför svenskar och collegeprofessorer i New England inte tror på Gud.
Bergers funderingar finns återgivna i ”God is Back”, en nyutkommen bok om religionens roll av två journalister vid den brittiska tidskriften The Economist.
I ett brett globalt svep visar författarna inte bara att allt fler människor definierar sig som religiösa utan att deras tro också påverkar politik, socialt liv och kultur.
I den muslimska världen har islamism i olika former ersatt sekulära ideologier som marxism och nationalism. De egyptiska soldater som angrep Israel 1967 ropade Nassers slagord ”Land! Vatten! Luft”. I dag ropar Israels motståndare ”Allah Akbar!” – Gud är mäktig. 99 procent av alla indonesier, 98 procent av egyptierna och 86 procent av alla turkar säger att religion spelar en viktig roll i deras vardagsliv.
Samtidigt sprider sig kristendomen i Asien, Afrika och Sydamerika. Mest framgångsrika är olika protestantiska väckelserörelser. Det finns nu omkring 24 miljoner pingstvänner i Brasilien och var tjugonde invånare i Seoul är medlem i den kristna megakyrkan Yoido Full Gospel Church.
I USA förlorade Bush och de konservativa kristna presidentvalet, men det innebär inte att religionen är borta ur amerikanskt liv. Obama må haft sina problem med Pastor Wright i Chicago, men hans kristna tro var en faktor som spelade en viktig roll i hans valkampanj.
Endast i Europa finns ett verkligt motstånd mot religionen. Skälen är goda. Under 1600-talet dödade européerna varandra med skrämmande entusiasm i Guds namn. Sedan Westfaliska freden 1648 har kontinentens eliter i möjligaste mån försökt hålla religion och politik åtskilda.
Det har också lyckats (även om européer har varit framgångsrika i att hitta andra skäl att slå ihjäl varandra). Bara 20 procent av européer anser att Gud spelar en viktig roll i deras liv. Men även om kyrkorna står tomma finns det tecken på ett ökat religiöst intresse. Invandrare, såväl muslimska som kristna, tenderar att vara mer troende – och de påverkar också de infödda i religiös riktning.
Hur ska man som icke-troende förhålla sig till sekulariseringens misslyckande? Ett sätt är att ta strid i själva trosfrågan, som i Humanisternas pågående reklamkampanj för ateism, ”Gud finns nog inte.”
Det är inte fel att påminna människor om att det inte finns någon vetenskaplig grund för religiösa trosföreställningar. Om Svenska kyrkan gör reklam i tunnelbanan för konfirmationer är det bra att ateisterna också gör sig hörda.
Men i ett globalt perspektiv är inte problemet att människor tror på Gud, utan att vissa tror på Gud på ett repressivt, fanatiskt och för omgivningen skadligt sätt. Inte minst utgör alla regimer som backar upp en specifik religiös tro en fara för både sina egna medborgare och omgivningen.
Vi måste lära oss att leva med Gud, men kämpa för pluralism, menar författarna till ”God is back”. Mellanläget mellan det sekulära Europa och den genomreligiösa muslimska världen är USA. Även om det har gått upp och ner genom historien finns inget bättre exempel på hur människor med olika trosföreställningar har kunnat sammanleva under demokratiska former.
Många européer ryser med rätta över den kristna högern i USA. Men i andra vågskålen ligger det faktum att USA:s muslimer är betydligt bättre integrerade än sina trosfränder i Europa.