Tyrannen Khaddafi sägs vara beredd att sabotera landets oljeledningar. Kaoset i Libyen påverkar världens energiförsörjning – och omvärldens beredskap måste höjas.
1959 inträffade något som dramatiskt förändrade Libyens framtid. Företag som Esso hade spenderat hundratals miljoner på oljeborrningar utan större framgångar när det svarta guldet plötsligt började flöda. Från att ha varit ett av världens fattigaste länder växte nu Libyens rikedomar, liksom dess status på den politiska världskartan, i rekordfart.
Tio år senare ledde den unge och karismatiske officeren Muammar Khaddafi en militärkupp mot landets kung. I över fyra decennier har han styrt Libyen med påstådd ideologisk utgångspunkt i ”islamisk socialism” – och samtidigt skapat ett liv av överdådig lyx för sig själv och sin familj.
Västerländska företag som Statoil har stora intressen i Libyen, som sitter på Afrikas största oljereserver. Exporten domineras helt av råoljan. Men den tekniska utvecklingen av oljeindustrin har avstannat på samma sätt som de påstådda politiska reformerna.
Med de senaste dagarnas fruktansvärda massakrer av oskyldiga civila har diktatorn Muammar Khaddafi, vars ”lilla gröna” propagerar för folklig makt, visat sin bestialiska sida.
Händelserna i Libyen har bidragit till att priset på råolja stigit till de högsta nivåerna på över två år. International Energy Agency (IEA), OECD-ländernas samarbetsorgan för energifrågor, varnade i veckan för att uppgången på oljepriser är ett allvarligt hot mot återhämtningen av den globala ekonomin. Fortsätter oroligheterna i Nordafrika och Mellanöstern kan priserna stiga ytterligare, anser IEA:s chefsekonom Fatih Birol.
Alla nyheter inifrån det isolerade Libyen, där kommunikationsvägarna skurits av, måste tas med en nypa salt. Men enligt Time ska en desperat Khaddafi vara beredd att beordra säkerhetstjänsten att sabotera de ovärderliga oljeledningarna. Allt för att hamra in budskapet till rebelliska klaner att valet står mellan honom och fullständigt kaos.
Oavsett eventuellt sabotage kommer landets oljeindustri att bli lidande. Det finns till och med risk för bestående skador. Militären överger Khaddafi och det är oklart vem som skyddar tillgångarna, säger en energiexpert vid Rice-universitetet i Houston till Reuters, och frågar sig vilka som kommer att driva oljeindustrin nu när de utländska företagen tar hem sin personal. Redan nu beräknas Libyens oljeproduktion ha minskat med så mycket som en fjärdedel.
I det kaos som upprått ser den ryska gasjätten Gazprom sin chans. Det mesta av Libyens oljeexport går till Europa, där statskontrollerade Gazprom dominerar marknaden. Ryssland har vid upprepade tillfällen använt sin naturgas som ett politiskt påtryckningsmedel. Men nu arbetar Gazprom hårt för att utmåla sig som ett tryggare alternativ än nordafrikanerna.
Vad som kommer att ske i Libyen är svårt att sia om i och med bristen på information. Politiska analytiker talar om risk för inbördeskrig. Samtidigt finns hopp, inte bara i form av den efterlängtade folkliga resningen utan också de utlandsbaserade diplomater som vänt Libyens diktator ryggen och halat hans flagga.
Khaddafi har försökt köpa folkets lojalitet med hjälp av det relativa välstånd som möjliggjorts av oljeindustrin. Ännu har han inte förstått att längtan efter frihet från förtryck är en alltför stark kraft för att kunna kväsas med mutor.
DN 24/2 2011