Alliansen och de rödgröna lovar mer valfrihet för äldre, på olika sätt. Men det behövs en mer grundläggande frihetsreform i äldreomsorgen.
Pensionärerna är en uppvaktad väljargrupp inför årets val. Det har hittills framför allt handlat om skattesänkningar, där de politiska blocken försöker övertrumfa varandra.
Äldreomsorgen förtjänar en minst lika intensiv diskussion. Här finns en hel del politiska skillnader, men inget parti tar upp behovet av en större reform.
Häromdagen presenterade de rödgröna förslag ur den kommande, gemensamma valplattformen. Partierna vill bland annat ha ett slags maxtaxa på 100 kronor i timmen i hemtjänsten och förespråkar så kallad ”förenklad biståndsbedömning”. Det innebär att alla över 75 år ska få ett visst antal fria hemtjänsttimmar. De äldre ska bara behöva anmäla sig till kommunen och sedan själva få bestämma om de vill ha hjälp med städning eller något annat. Det är ett system som redan används i till exempel Örebro och Linköping.
Det finns en hel del att invända mot detta. Många 75-åringar är kärnfriska, andra har råd att betala för städningen själv. Det är svårt att begripa varför skattebetalarna ska stå för notan om friska, rika äldre behöver hjälp.
En del av skrivningarna i de rödgrönas program vittnar dock om en gryende omprövning. Betydelsen av valfrihet tas upp, gång på gång. De rödgröna betonar till exempel att de äldre måste kunna välja mellan olika maträtter, ta ett glas vin till maten eller få hjälp att ta en promenad. Att det ens måste nämnas säger en del om tillståndet i svensk äldreomsorg. Det är ändå välkommet.
Men de rödgrönas förslag innebär ingen stor förändring. Det är detaljer i ett system som bygger på tilldelning, inte på fria val. Där kommunernas handläggare bestämmer vilket behov av hjälp och omsorg de äldre anses ha och var de ska bo.
Det är ett ovärdigt system som möter växande ilska och upprördhet. Inläggen på den tvärpolitiska seniorbloggen.se visar hur utbrett missnöjet är. Bloggens upprop ”Vi vill vara myndiga människor – hela livet!” har undertecknats av en lång rad företrädare från både höger och vänster. De förenas av en vilja att själva kunna bestämma när och om de behöver äldreomsorg.
En del förbättringar har skett under alliansens fyra år vid makten. Friare val av äldreboende förutsätter för det första att det finns något att välja mellan. Från 2000 och fram till 2006 försvann nästan 20 000 platser i äldreomsorgen. Det nya statliga investeringsstödet har brutit den trenden.
Den nya lagen om valfrihet i äldrevården innebär också steg i rätt riktning. Systemet är frivilligt, men över 200 av landets 290 kommuner har fått statligt stimulansbidrag för att utreda om det kan införas. Det innebär att de äldre får välja till exempel hemtjänst eller matleverantör. 45 kommuner har redan satt i gång och fler är på väg. Det är framför allt, men inte enbart, borgerligt styrda kommuner som har infört denna begränsade form av valfrihet. Enligt Socialstyrelsen kommer den att finnas i en tredjedel av landets kommuner från och med 2012.
Alliansen lovar att fortsatta på den inslagna vägen. Men det behövs ännu mer frihet i svensk äldreomsorg. Alla ska förstås ha rätt till bästa möjliga omsorg. Men det krävs en politisk diskussion kring några grundläggande – och känsliga frågor. Varför kan människor inte använda sina pengar hur de vill, bara för att de har blivit gamla? Varför är det inte tillåtet att betala för att få guldkant på tillvaron, också på hemmet? Ingen hindras från att åka till Thailand på semester varje år eller köpa en ny platt-teve vartannat. Det är egendomligt att det inte är tillåtet att i stället lägga sparade pengar på att få det lite bättre under den sista tiden i livet.