Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Gungflyet är bemannat

Redo att styra.
Redo att styra. Foto: Thomas Karlsson

Som man kan förvänta av en regeringsförklaring utmålades guld, gröna skogar och allt till alla. I ett rödgrönt Sverige kommer inte bara tågen att gå som på räls, utan även samtliga delar av utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Alla kommer att kunna veckla ut sin fulla potential i de rödgrönas förlovade land, lett av Stefan Löfven.

De hårda prioriteringarna, storleken på anslagen, de faktiska regelförändringarna – allt sådant väntar fortfarande på att lösas, först med Miljöpartiet och därefter med lämpliga samarbetspartier till höger och vänster.

Men i alla fall, efter att regeringsförklaringen avklarats presenterade Stefan Löfven det som alla egentligen väntade på, ministrarna. Det var en mångfacetterad samling. Där finns personer från fackföreningsvärlden, kommunpolitiken, Bryssel, ungdomsförbund, Postkodlotteriet, RFSU och förstås, riksdagen. Ett fåtal har varit statsråd tidigare, flera har varit politiker länge och väl, medan någon skaffade partibok för mindre än en vecka sedan.

Efter åtta år med alliansen måste den politiskt intresserade sätta sig in i en delvis ny uppsättning etiketter och försöka uttolka vilka ansvarsområden som faller därunder. Vad ska exempelvis Kristina Persson (S), med ansvar för strategi och framtidsfrågor, syssla med? Vad gör en civilminister på finans­departementet eller en inrikesminister, och vad hände med socialministern?

Men några saker kan sägas utifrån persongalleriet och fördelningen av poster mellan det stora partiet och det lilla partiet.

Att Morgan Johansson (S) blir justitieminister är varken oväntat eller speciellt glädjande. Man kan dra sig till minnes att han för några år sedan stödde Malmös kommunalråd Ilmar Reepalus framkastade tanke om tillfälliga medborgarskap. Tanken var att nya medborgare skulle genomgå ett slags prövotid. Men Johansson hade inte tänkt igenom saken utan tyckte nog mest att det var en pigg idé. Efter kritik från partiledningen ändrade han sig snabbt.

Det är i och för sig mänskligt. Men historien tyder på att den nye justitieministern inte riktigt känner av vilken typ av ställningstaganden som kräver ordentliga överväganden. Förändringar i synen på medborgarskap är inte en boll man tar på volley.

Morgan Johansson är också en ivrig övervakningsförespråkare. Med honom som justitieminister kan Miljö­partiet, som fram till för något år sedan höll integritetsfanan högt, rulla ihop och stoppa undan den flaggan.

Skolpolitiken blir Gustav Fridolins. Sett till väljaropinionen är det inte självklart att skolan ska skötas av Miljö­partiet. Det är faktiskt Socialdemokraterna som sedan ett par år åtnjuter det högsta förtroendet i skolpolitiken. Men Fridolin har länge drömt om att få ta över som chef på utbildningsdepartementet så det var väl oundvikligt att han som partiledare fick den portföljen. Hans recept för att få ordning på skolan är – om man rensar bort val­retoriken – denna: Mer pengar och nej till tidigare betyg. Det är bara att önska Fridolin lycka till.

Till det mer uppseendeväckande hör att Mehmet Kaplan (MP) ens kom på fråga som minister. Så sent som i somras sa han att unga svenska jihadister som åker ner till Syrien för att kriga inte är något större problem, utan att jämföra med de svenskar som frivilligt stred på Finlands sida under vinterkriget. Även om han sedan gjorde ett halvhjärtat försök till nyansering, är uttalandet av sådan art att det borde ha förpassat honom till politisk karantän. I stället utnämndes han till minister.

Läs genmälet från Mehmet Kaplan.

Till märkligheterna hör också att sjukvårdspolitiken bakas samman med ansvaret för idrott och folkhälsofrågor och placeras i knät på en 29-årig före detta SSU-ordförande. Hälso- och sjukvården hör till det offentligas viktigaste och svåraste uppdrag. Satsningar och avvägningar inför framtiden är svåra och komplicerade. Det kräver erfarenhet utöver vad Gabriel Wikström rimligtvis kan ha hunnit skaffa sig.

Kungörandet av ministären ger intrycket av att regeringsskutan nu är bemannad och redo att styras mot nya mål. I verkligheten står besättningen sammanträngd på ett gungfly, utan vare sig köl eller roder.