Århundradets skattereform hette det när Socialdemokraterna och Folkpartiet gjorde upp. Förändringarna trädde i kraft 1991. Huvudprincipen var enkel: de allra flesta medborgare skulle bara betala kommunalskatt, som då låg runt 30 kronor. De 15 procenten med de högsta lönerna skulle därtill betala 20 procent i statlig inkomstskatt. Men alla skulle få hälften kvar av en löneökning.
När staten tar mer blir förhållandet mellan politiker och medborgare fel. Då blir medborgarna till för de förtroendevalda i stället för tvärtom.
Skatteomläggningen sammanföll med 1990-talskrisen. Budgetunderskotten skenade, till stor del berodde det på gamla strukturproblem. Men den borgerliga regeringen Bildt höll inte i finanserna som man kunnat önska. De allierade partierna skydde att skära hårt i utgifter. Såväl Kristdemokraterna som Centern förordade införande av extra statlig skatt, värnskatt, för höginkomsttagare. Folkpartisten Carl Johan Wilson tyckte att högavlönade gott kunde betala 61 procent i skatt på extraknäcket.
Det tyckte inte regeringen. Parollen ”hälften kvar” fick leva. Men inte så länge. När Göran Persson blev socialdemokratisk finansminister införde han värnskatt, som en tillfällig nödåtgärd. Statsskatten höjdes från 20 till 25 procent år 1995, men inte blev skattehöjningen temporär. Visserligen återställdes statsskatten till 20 procent 1999. Men inte för alla. I ett nyinrättat inkomstskick blev värnskatten kvar, vilket innebär 55 procent i skatt på marginalen.
Eller till och med mer. För kommunalskatterna är ständigt stadda på uppgång. Den som bor i Ramsele-Edsele församling i Sollefteå och inte har gått ur kyrkan betalar i år 36 kronor i kommunal-, landstings- och kyrkoskatt. Med en månadsinkomst över 45.000 kronor blir marginaleffekten på en extrainkomsten alltså 61 procent.
I flera kommuner hamnar kyrkomedlemmen på 35 kronor. För att hamna på 30 kronor, som man räknade med i skattereformen, fordras i praktiken att man lämnar Svenska kyrkan – och är bosatt i en lågkskattekommun.
Värnskatten är ett otyg. Först och främst därför att den bidrar till att mer av en inkomstökning går till det allmänna än till individen. Men också för att tilliten till politiken minskar när det som skulle vara tillfälligt blir varaktigt, när en panikåtgärd blir permanent. Vem vill leva med evig panik?
Folkpartiet, påhejat främst av akademikerfacket Saco, har pläderat för värnskattens avskaffande. Nu har FP lagt om retoriken, betonar i stället vikten av att hälften blir kvar. Det underlättar argumentationen i valrörelsen på flera sätt. Det blir lättare att enas inom alliansen: Moderaterna vill ju lägga skattesänkningsutrymmet hos låg- och medelinkomsttagare, Centern siktar på det skiktet strax över heltidsarbetande Svensson.
Värnskatten kan ses som en straffskatt på utbildning och ansträngning. Men dessvärre är det så att de allra flesta som kämpat på för sina kandidat- och magisterexamina inte får det tvivelaktiga nöjet att betala denna skatt. Många når inte ens gränsen för statsskatt, som i år ligger vid en månadslön om 32.000 kronor. Här finns många av de goda lärare som bör få mer i plånboken, och ett sätt att ordna det är att sänka skatten.
Att avskaffa värnskatten innebär 4–5 miljarder i uteblivna skatteintänkter. Att sänka all statsskatt, som Centern föreslår, med 5 procentenheter går på 9–10 miljarder. Då finns fortfarande två skikt, men det högsta hamnar på 20 i stället för 25 procent. Riktigt hälften kvar blir det inte för de flesta, beroende på kommunalskatten. Men det närmar sig i alla fall målet.
Målet måste vara det väsentliga. Inte vägen dit.