Gårdagens besök i Moskva innebär ett trendbrott. Sveriges utrikesminister kritiserade Ryssland i samband med Georgienkriget 2008 och blev persona non grata i Moskva. Men i samband med EU-toppmötet i Stockholm i höstas, och efter Sveriges ja till gasledningen i Östersjön, passade president Medvedev på att bjuda in Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt till Moskva.

Och visst är det välkommet att kontakterna återupptas. De samarbetsavtal som undertecknades i samband med gårdagens besök kan säkert underlätta ömsesidigt nyttiga kontakter. Det handlar om rymdforskning, utbyte av erfarenheter mellan ländernas åklagarmyndigheter och samarbete mellan ett antal svenska och ryska departement. Det innebär verkligen ingen revolution, men Sverige behöver fördjupade kontakter med Ryssland på många plan.

Det finns samtidigt skäl att markera politiskt avstånd till Moskva. Det allt mer auktoritära och nationalistiska styret oroar. När organisationen Reportrar utan gränser mäter mediefrihet i världens länder hamnar Ryssland på plats 153 av 175. Den politiska oppositionen har marginaliserats och duman domineras helt av premiärminister Putins parti Enade Ryssland.

President Medvedev talar ofta om behovet av modernisering, men anser tydligen inte att det innebär ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland.

Många som arbetar för mänskliga rättigheter vittnar också om ett hårdnande politiskt klimat. I gårdagens DN intervjuades en av de verkliga veteranerna, 82-åriga Ludmila Alexejeva. Hon har kämpat för mänskliga rättigheter ända sedan 1950-talet och utsattes för trakasserier och förföljelser under kommunisttiden. Hon företräder Helsingforskommittén och anser att det för närvarande är tuffare och svårare än på länge att arbeta för mänskliga rättigheter i Ryssland.

Listan på dödade aktivister är förfärande lång. Att den ryska staten inte förmår skydda sina medborgare mot den typen av dödligt våld är oacceptabelt. En stat som vill bli kallad för en demokrati måste göra det möjligt för medborgarna att skriva, demonstrera eller på annat sätt yttra sig fritt utan att riskera sina liv. Att president Medvedev i går gick till attack och anklagade Sverige för att skydda tjetjenska ”banditer” var ett fräckt försök att blanda bort korten.

Och det finns fler skäl att hålla ett avstånd till paret Putin-Medvedev, som är på charmoffensiv i EU. Deras intresse är delvis att bereda marken för näten av gasledningar i södra och norra Europa – South och North Stream. Moskva har sedan länge varit angeläget om att ha starka bilaterala förbindelser med Rom och Berlin.

Men under senare tid har också president Sarkozy allt oftare synts vid de ryska ledarnas sida. En tydlig vändpunkt inträffade i början av mars, när Frankrikes president förklarade att inte bara en – utan fyra – franska helikoptrar och ett stridsfartyg ska säljas till Ryssland.

Att Ryssland hellre talar med ett land i taget, än med hela EU, är inte svårt att förstå. För en stat som vill söndra och härska är det en klassisk taktik. Men EU bör hålla ihop och utforma en gemensam politik och strategi, också i relation med Ryssland. Efter kriget i Georgien känner länderna i östra EU en berättigad oro över vart Ryssland är på väg. De behöver gemenskapens stöd och solidaritet när det gäller kontakterna med Moskva.

Sverige bör alltså inte låta sig bli omfamnad av Kremls ledare. Utveckla gärna kontakter och byt fler telefonnummer, men betona samtidigt att det finns betydande skillnader i synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Dessa olikheter hindrar tills vidare en normal relation.

DN 10/3 2010