Inte ens en EU-vän kan känna sig särskilt entusiastisk inför den finanspakt som för närvarande växer fram och som ska klubbas på toppmötet nästa vecka.
För det första är bristen på insyn frustrerande. Alla begriper att mellanstatliga förhandlingar inte kan ske inför öppen ridå eftersom det handlar om diplomatiska samtal. Brådskan i kombination med de många olika och delvis motstridiga förslag som läckt ut förstärker emellertid känslan av hemlighetsmakeri.
För det andra verkar ganska lite av det som är känt av innehållet innebära någon stor förändring. För att ta Europa ur krisen krävs betydligt mer.
Sedan toppmötet i december förra året har pakten mjukats upp på flera punkter. Den grundlagsfästa ”gyllene regel” om budgetbalans som Frankrike och Tyskland inledningsvis förespråkade har försvunnit. Nu räcker det med bindande regler i någon form.
Nytt är att det krävs nationella lagar om detta i varje medlemsland, vilket uppenbarligen behövs.
Samtidigt innebär det förstås ett misslyckande att euroländerna än en gång behöver upplysas om att de måste ha god ordning i de offentliga finanserna. Det borde vara väl känt ända sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993.
För länder som har gemensam valuta är kravet på budgetbalans dessutom redan tvingande EU-lag, även om den i praktiken har satts ur spel. Oroande är därför att också finanspakten innehåller en brasklapp om att stora underskott kan accepteras vid särskilda, oväntade och oförutsedda händelser. En sådan bestämmelse behövs utan tvivel, men frågan är hur den kommer att användas.
För det tredje är den parallella struktur för beslutsfattande inom EU som pakten kan innebära illavarslande. Eftersom Storbritannien lade in sitt veto vid toppmötet i december är finanspakten inte en del av unionen, rent formellt. Olika uppfattning om var gränsen mellan det ena och det andra går kan säkert leda till en härva av juridiska tvister framöver. Sådana strider borde EU undvika.
Sist men inte minst är det besvärande att pakten inte alls innebär en lösning på det som är unionens akuta problem: räddningsfondens storlek och ECB:s roll i krisen. Senast häromdagen varnade IMF:s chef Christine Lagarde för ”katastrofala” följder av osäkerheten kring dessa frågor.
Trots alla dessa invändningar måste slutsatsen för Sveriges del ändå bli att säga ja till finanspakten. Europas kris är så allvarlig att länderna måste försöka hålla ihop så gott det går. På kort sikt är pakten säkert otillräcklig, men när det gäller euroländernas budgetdisciplin kan den nog göra nytta på lite längre sikt.
Nejsägarna hävdar att ett ja till finanspakten innebär att det öppnas en bakväg in i valutasamarbetet, men det är helt enkelt inte sant. Regelverket handlar om budgetdisciplin och är inte ens tvingande för Sverige och andra länder som har nationella valutor. Det är enbart den svenska riksdagen som kan bestämma om och när kronan ska bytas mot euron.
Vårt land är dessutom starkt beroende av euroländerna och kommer att drabbas hårt om svårigheterna inte kan lösas. Det vore både dumt och osolidariskt om vårt land inbillar sig att det går att försöka rädda enbart sitt eget skinn.
Utmanande är förstås att det senaste utkastet innebär att Sverige enbart får vara med på vissa av paktens toppmöten. Självklart borde alla länder som går med i pakten välkomnas varje gång. Men det kan ändå inte vara avgörande för svenskt deltagande.
Förhoppningsvis har därför Socialdemokraterna lyckas ta sig samman inför morgondagens möte med EU-nämnden. Statsminister Fredrik Reinfeldt behöver ett starkt mandat från Sveriges riksdag för att kunna säga ja till finanspakten vid toppmötet på måndag.