Alltför många lärare har dålig kläm på vad de små eleverna kan. Har inte läraren den kunskapen är det svårt att hjälpa eleverna att nå kunskapsmålen.
Hösten 2008 gick 906.189 elever i grundskolan. De undervisades av 88.824 lärare. Varje elev har sin bild av hur det går till i skolan och av hur det borde gå till. Det har också varje lärare.
Bilderna skiljer sig därför att verkligheten i de 4.755 grundskolorna, varav 677 är friskolor, är olika. Anslagen per elev varierar mycket mellan kommunerna, men det är inte så att dyrast är duktigast. Tvärtom kännetecknas de kommuner vars elever gör bäst ifrån sig av relativt små skolbudgetar.
Inom en kommun arbetar skolorna olika: några kör årshomogena klasser, andra arbetar åldersblandat åtminstone upp till och med mellanstadiet. Inom en och samma skola kan undervisningen skilja sig betydligt mellan arbetslagen för att de har olika pedagogiska preferenser. Det ena gänget avfärdar det andra som flummare, det andra gänget avfärdar det första för katederundervisning och årtalsexercis.
Att kunna förknippa varje årtal i historien med ett antal händelser är inget lyckat kunskapsmål. Men att ha någorlunda hum om ungefär när stora förändringar skett är viktigt. 1842 blev det obligatoriskt för svenska barn att gå i folkskola (efterlevnaden var sisådär) och det var kyrkans sak att utöva tillsyn. 1861 inrättades Folkskoleinspektionen, staten ville ha en mer sakkunnig granskning.
Dagens myndighet, Skolinspektionen, har bara funnits i ett år. Men dess inspektörer har hållit på längre, tidigare under Skolverket. I dagarna har myndigheten sammanfattat de senaste sex årens verksamhet i skriften ”Vi vässar pennan”.
Huvudbudskapet är att svenska skolor generellt – utan att generalisera går det inte att tala om den väldigt varierande verksamheten – har för dålig koll på elevernas kunskaper. Det gäller inte minst bland lågstadieelever och de elever som nyss börjat i svensk skola och går i introduktionsklasser.
Inspektörer har mött lärare som blivit förvånade när granskarna hört sig för om hur det står till med småskoleelevernas kunskapsutveckling, att pedagogerna skulle följa det systematiskt har aldrig varit aktuellt. Man har litat på sin professionella intuition. Den dåliga uppföljningen är många gånger en outtalad tradition. Men Skolinspektionen noterar att en del lärare hävdar att det är fel att utsätta mindre barn för kontroller och mätningar.
Nu har de inget val. Sedan i våras gör eleverna i årskurs tre nationella prov i matematik och svenska. Det är ingen patentlösning, tvärtom. Det mödosamma inlärningsarbetet, som kan ske under lekfulla former, ska ha givit en god grund tidigare. Men om elever visar stora luckor på nationella prov är det en larmsignal på vrålvolym. (Enligt Skolverkets stora stickprov av vårresultaten var mer än var fjärde dålig på att välja rätt räknesätt.)
Lärare och rektorer bör inte se inspektionerna som påhopp och obefogad kritik, utan som stöd på vägen till ett bättre arbete. Skolinspektionen själv har tagit till sig av kritiken, eller i alla fall lytt order. Sedan Jan Björklund (FP) blev skolminister 2006 har inspektörerna fokuserat mer på skolans kunskapsmål. Tidigare rapporter kunde vara bisarra, skolor med utmärkta resultat fick omdömet ”godtagbar” medan skolor där stora elevgrupper lämnats i sticket fick slutklämmen ”god kvalitet”. Avgörande var då elevinflytande, likabehandlingsplaner, tillgång till skolhälsovård.
Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen, konstaterar att de skolor som lyckas bra har höga förväntningar på eleverna. Må denna insikt sprida sig till lärarna på lärarhögskolorna. Så länge de släpper igenom studenter som med nöd och näppe klarar lågt ställda krav bäddar vi för fortsatta skolproblem.