Linköpings universitet bjöd in en dömd antisemit att debattera yttrandefrihet. Det skedde under journalistisk täckmantel. Sådant ohederligt beteende hör inte hemma i den akademiska världen.
Ahmed Rami, grundare av Radio Islam, är en av Europas mest ökända antisemiter. I hans beundrarskara ryms extremister från alla läger. Rami har fungerat som en länk mellan extremhögern och radikala islamister.
1990 dömdes han av Svea hovrätt till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Tio år senare dömdes han till böter av en fransk domstol för spridande av antisemitisk propaganda.
Ramis verksamhet har inte upphört. Vintern 2006 föreläste han om ”den judiska frågan” och sionismens påstådda krig mot arabvärlden och islam för Sveriges största nazistorganisation, Nationalsocialistisk front. ”För mig är judenheten det onda”, förklarade Rami vid en föreläsning i Göteborg för en högerextrem förening 2004.
Det omfattande hatmaterialet och registret över personer av judisk härkomst ligger mot alla odds kvar på Radio Islams hemsida, som numera drivs av Ramis sympatisörer.
Man måste därför fråga sig hur Utrikespolitiska studentföreningen vid Linköpings universitet resonerade när de bjöd in denne man till en debatt om yttrandefrihet i onsdags (närvarade gjorde även landshövding Björn Eriksson och toppnamn från riksdagspartiernas EU-listor).
”Ahmed Rami är aktuell på grund av att han är en av de personer i Sverige som i alla fall har varit på gränsen, eller som en del vill hävda har testat den gränsen och kanske gått för långt, men ändå varit där. Därför valde vi att bjuda in honom”, förklarar ordföranden Tamuz Hidir för tidningen Expo. Hidir uppfattar det alltså som att Rami balanserat på yttrandefrihetens gräns snarare än att han i åratal missbrukat friheten i fråga. Det är tydligt att det även på svenska universitet finns en anmärkningsvärd okunskap om skiljelinjerna mellan rasistisk propaganda, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp.
Inbjudan ger intryck av att Rami har något viktig att tillföra debatten om yttrandefrihet. Men borde inte det faktum att han grovt missbrukat yttrandefriheten för sina egna syften, det vill säga att sprida lögner och fördomar om det judiska folket, diskvalificerat eller åtminstone gjort honom tämligen ointressant i en sådan diskussion?
Att han vid debatten dessutom presenterades under den neutrala titeln ”journalist och debattör”, vilket skänker honom ett slags legitimitet, tyder på en oärlighet som inte hör hemma i den akademiska världen. Det är illa nog att Linköpings universitet upplåter sina lokaler för en ökänd antisemit.
Ett mer rimligt tillvägagångssätt hade varit att låta forskare och debattörer diskutera svensk yttrandefrihet med utgångspunkt i fallet Rami, och då vara tydlig med exakt vilket slags material det rör sig om.
Ahmed Rami själv måste rimligen, efter decennier av rasistisk verksamhet, anses ha förverkat rätten att delta i seriösa sammanhang. ”Det är ingen mänsklig rättighet att få annonsera i Metro”, sade chefredaktör Per Gunne nyligen i Resumé, efter att ha nekat Sverigedemokraterna annonsplats. Det är inte heller en självklarhet att personer med rasistiska åsikter ska ges utrymme att sprida sina idéer på svenska universitet.