Den ansvarige bakom terrorn i Oslo och på Utøya var inte ute efter att döda människor slumpmässigt. Då hade han kunnat välja vilken plats som helst med en stor folksamling.

Av vad som hittills framkommit handlar det om flera års noggrann planering för att kapa av återväxten i Norges regerande parti. En amputering så cyniskt planerad till ett sommarläger för ungdomar att det föregående bombattentatet mot regeringsbyggnaderna främst tycks ha tjänat som en avledningsmanöver för det verkliga uppdraget.

Målet var att utplåna nästa generation av ledare och beslutsfattare i Norge. Det är ett politiskt terrordåd mot hjärtat av det styrelseskick som vi tagit för självklart i flera decennier, men vars fiender inte enbart finns i historien utan påtagligt här och nu.

Som Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, skriver i Sydsvenskan den 24 juli är extremisternas hat riktat mot allt som det inkluderande liberala samhället representerar: ”I deras ögon är vi alla socialdemokrater, oavsett religion och hudfärg.”

Det går att ge extra skydd åt ledande politiker, ha särskild bevakning av regeringsbyggnader och sätta upp övervakningskameror på gator och i tunnelbanor. Men när ungdomar på läger blir måltavlan är gränsen passerad för vad som är möjligt att på förhand gardera sig emot.

Den politiska framtiden är förändrad, och så långt lyckades den skyldige eller de skyldiga delvis att uppnå sitt syfte.

Vad som däremot går att påverka är den häktade mannens fortsatta regi av händelseförloppet. Den sträcker sig vidare i ett skådespel där han själv ska bäras fram som martyr och budskapet spridas vidare. Här ingår att hans bilder med gevär och kikarsikte ska publiceras så stort som möjligt i så många medier som möjligt och att ett dokument döpt till Manifestet ska lyftas fram och få en plats i människors medvetande. I uniform vill han uppträda inför öppna kameror i rättssalen och förklara att uppdraget går ut på att rädda Europa.

Genom att hålla förhandlingarna bakom stängda dörrar och förbjuda fotografering av den misstänkte har tingsrätten i Oslo begränsat möjligheterna till en fortsatt föreställning.

Mediernas ansvar är svårare att hantera. Varje redaktionschef och utgivare måste väga uppdraget att informera och upplysa läsarna mot risken att bli ett redskap som gör det terroristen eller terroristerna önskar.

Varje bild av den misstänkte som en farlig man med makt över liv och död riskerar att trigga sådant som det inte går att kontrollera. Samtidigt kan varje tidning, radio- och tv-station – precis som det också gjorts – välja att fokusera på de fasansfulla berättelserna från avrättningarna på Utøya.

Det är säkert många föräldrar i dag som funderar en extra gång innan de skickar iväg sina barn på sommarläger, oavsett om de har direkt politisk koppling eller inte. Men hur obehagligt det än kan kännas är ändå alternativet, att låta livet begränsas av en extrem minoritets snedvridna verklighetsuppfattning, så mycket värre.