De flesta av oss har nog levt i tron att Säpo och regeringen efter dessa mord vidtagit sådana åtgärder att ledande politiker har ett fungerande personskydd. Tiden för naivitet och godtrogenhet borde rimligtvis vara över. Aldrig någonsin ska en företrädare för det svenska samhället, som utsatts eller riskerar att utsättas för allvarliga hot, befinna sig bortom polisens skyddsradar.
Problemet är bara att det många tror om Säpo inte stämmer med verkligheten. Efter mordet på Anna Lindh höjdes säkerhetsnivån påtagligt, och väsentligt fler politiker fick livvakter. Men skyddet har fortfarande stötande brister.
Det finns statsråd med hög profil i debatten, och som genom åren dragit på sig illavarslande hot, som i dag reser runt i Sverige utan livvakter.
Det finns före detta partiledare, som Mona Sahlin, som blev av med sitt personskydd en kort tid efter sin avgång i mars, trots att hon förmodligen är den svenska politiker som de senaste 20 åren fått flest hot riktade emot sig. Det var ingen tillfällighet att massmördaren Anders Behring Breivik vid återkommande tillfällen nämnde just Mona Sahlin i sitt hatmanifest. Hon har gång på gång engagerat sig mot rasism, främlingsfientlighet och högerextremism.
Journalisten Johanne Hildebrandt, som är personlig vän med den förra S-ledaren, konstaterade i en SvD-kolumn (8/8) att Säpo trots hotbilden inte ordnade livvakter åt Sahlin vare sig före eller efter Utøya.
Hur hennes skydd ser ut i dag kommenterar inte Säpo, men att den som lämnat regering och riksdag snabbt förlorar säkerhetspolisens intresse är knappast någon nyhet. I stället lämpas ansvaret över på den öppna polisen, som saknar erfarenhet och resurser för att skydda politiker och andra som verkar inom den svenska demokratin.
Erfarenheten av denna ordning är mycket dålig, vittnar flera före detta politiker som DN talat med.
I den bästa av världar skulle det inte behövas några kostnadskrävande livvakter. Väljarna skulle med ett enkelt samtal kunna hitta kända samhällsprofilers telefonnummer och adress.
Den världen fanns före morden på Olof Palme och Anna Lindh, men existerar av begripliga skäl inte längre. Och med de tragiska erfarenheter som Sverige har i närtid är det upprörande dels att Rikspolisstyrelsen och Säpo gör en så snäv tolkning av sitt uppdrag, dels att regeringen inte ser till att Säkerhetspolisen får de direktiv och resurser som krävs för att upprätthålla ett tillfredsställande skydd.
Säpo anser att uppdraget i princip är att enbart skydda den centrala statsledningen. Det är en märklig syn på vilka som bär upp ett demokratiskt samhälle och som kan vara i behov av bevakning.
Hoten mot offentliga personer har ökat i takt med nya mediers allt större genomslagskraft, och de riktar sig inte enbart mot folkvalda utan mot en bredare krets.
Skyddet av dessa individer får aldrig bli en privatsak. Alla som vill varken kan eller bör få hjälp från Säpo, men flera exempel som DN tagit del av vittnar om stötande konsekvenser av polisens prioriteringar.
Den svenska rättsstaten får inte vara naiv. Ytterst är angrepp på politiker, före detta partiledare och andra företrädare för den svenska demokratin ett angrepp på oss alla.