Gapet mellan de två politiska blocken krymper.
Alliansregeringen har det politiska initiativet i såväl
krishantering som energipolitik.
Krisen väcker väljarna och flyttar om i partisympatierna. Dagens mätning av DN/Synovate visar visserligen att oppositionen alltjämt har ett övertag men att skillnaden till regeringspartierna minskat märkbart. I förra mätningen var S+V+MP:s försprång 9,2 procent, i februari har det krympt till 3,9. Resultatet är i linje med vad andra opinionsmätare sett: de två blocken närmar sig varandra.
Det blir också tydligt hur valet står mellan de två stora partierna: Moderaterna vinner två procentenheter, Socialdemokraterna förlorar två. De mindre partierna berörs knappast alls. För dem är risken att de blir överskuggade av de två stora när väljarna bestämmer sig.
Sverige har haft ekonomiska kriser förr. Borgerliga regeringar har mött ekonomiska utmaningar förr. De har då lett till att de tappat greppet, att koalitioner knakat och att väljarna tappat förtroendet. De här erfarenheterna har den nuvarande regeringen i minnet, näringsminister Maud Olofsson har till exempel flera gånger kommit tillbaka till hur hennes föregångare stödde svensk industri med stora belopp – till ingen nytta.
Alliansregeringen har valt en annan väg. Sammanhållning och tydlig arbetsfördelning har hittills hjälpt den att undgå inre spänningar – om man undantar FRA-lagen och enkönade äktenskap, bägge tydliga värdefrågor.
Den ekonomiska kris som under hösten slog in över Sverige har sin upprinnelse utanför landet – till skillnad mot vad som gällde 1990-talskrisen. Den gamla krisen var också i hög grad en del i den ekonomisk-politiska strid som stått mellan de två blocken sedan 1980-talet. Hanteringen var därmed från början partipolitiskt infekterad. Ändå lyckades de två blocken samla sig kring hårda krisåtgärder. Partipolitiskt fick socialdemokraterna utdelning, medan de borgerliga partierna framstod som vanmäktiga.
Den nuvarande krisen har för det första inte fått samma förödelse, i vart fall inte ännu. Någon tvärpolitisk samverkan har inte aktualiserats.
Finanskrisen har mötts av en finansminister, Anders Borg, och en finansmarknadsminister, Mats Odell, med bestämda insatser och i ett tonläge som varit klart bekymrat men inte uppgivet.
När sedan krisen nu slår mot export- och tillverkningsindustri, mot en rad företag i alla slags branscher och i förlängningen mot stat och kommun har regeringen anslagit en bestämd hållning: varsamhet med skattebetalarnas pengar. Vi ska hjälpa arbetslösa människor, inte anonyma ägare som inte tar ansvar, har varit näringsminister Maud Olofssons tema i åtskilliga veckor.
Det förefaller som om detta budskap nått fram. Oppositionen har däremot haft påtagliga svårigheter att formulera ett alternativ. Det som kommit att kallas problemformuleringsprivilegiet har blivit alliansens. Också energiuppgörelsen är ett bevis på detta. Här har de fyra partierna kommit överens, och öppnat för fortsatt kärnkraft samtidigt som man stöder en stor vindkraftsutbyggnad. En energipolitik som får gott opinionsstöd sannolikt därför att den för flertalet ter sig genomförbar.
Socialdemokraterna som lade vikten vid att skilja sig från regeringen förvandlades till ett kärnkraftskritiskt och lätt utopiskt parti. Något som rimligen förbluffat stora delar av deras väljarkår. Den reaktionen syns i de tappade två procenten och den ökade andelen obestämda.
Kommer vintern 2009 att bli den avgörande vändpunkten för regeringen Reinfeldt? Just nu ser det faktiskt ut så. Och kan regeringen fortsätta att övertyga om att den gör vad som kan göras för att mildra den hårda ekonomiska kris som världen och Sverige undergår lär den få ett allt bättre väljarstöd. Det skulle i så fall bli möjligt att tala om ett epokskifte.
DN