Att angripa en tidning är att tysta den fria debatten. Yttrandefrihet handlar om rätten att även få föra fram ogenomtänkta, hädiska och provocerande budskap. Den måste försvaras.
Det avvärjda terrorattentatet i Danmark är på sätt och vis allvarligare än det misslyckade självmordsattentatet i Stockholm för några veckor sedan. Att de svensk-danska islamisterna enligt Säpo planerade ett blodbad förefaller uppenbart med tanke på att de bland annat försett sig med automatvapen. Det är även den danska polisens bedömning.
Men till skillnad från självmordsbombaren på Brunnsgatan, som också var ute efter att döda en stor mängd människor, tycks de tilltänkta offren för gårdagens terrorister ha varit en specifik yrkesgrupp: journalisterna på den danska tidningen Jyllands-Posten.
Bakgrunden är välkänd vid det här laget. För drygt fem år sedan publicerade Jyllands-Posten tolv karikatyrer på profeten Mohammed, varav några rena nidbilder.
Reaktionen kom med viss fördröjning. Vreden i den muslimska världen över tilltaget, delvis uppiskad av de styrande, ledde till både upplopp och dödsoffer. Hoten mot tidningen och tecknarna har sedan dess duggat tätt.
Mindre känd är kanske upprinnelsen till publiceringarna. Den danske författaren Kåre Bluitgen hade, trots ihärdiga försök, inte lyckats hitta någon som var villig att illustrera sin bok ”Koranen og profeten Muhammeds liv”. Enligt många muslimer är det förbjudet att avbilda profeten och rädslan hos danska tecknare att stöta sig med detta bildförbud skapade en debatt om självcencur i Danmark. Det var då Jyllands-Posten beslöt att publicera sina karikatyrer som ett ställningstagande för yttrandefriheten.
Man kan diskutera det omdömesgilla i dessa publiceringar. Att en stor dagstidning väljer att avbilda profeten Muhammed som en terrorist uppfattades naturligt nog som ett hån av många muslimer. Men den eventuella omdömeslösheten är inte det väsentliga här. Yttrandefriheten tillåter även det plumpa, omdömeslösa och kränkande. Man kan säga att det är just detta som yttrandefriheten är till för att skydda.
Gripna islamistiska terrorister beskrivs sällan som några onda människor av sin bekantskapskrets. Det är egentligen inte förvånande. De är tvärtom alltför goda, åtminstone i sina egna ögon. De anser sig kämpa för det enda rätta, och de skyr inga medel för att rensa världen från allt som de anser förkastligt. Den liberala demokratin och yttrandefrihetens kärnvärden är motsatsen: tvivel, återhållsamhet och pluralism.
Det ligger förstås ett pedagogiskt problem i detta. Det självklara försvaret av yttrandefriheten, som alla demokrater måste stå upp för, är inte lätt att hålla isär från ett partstagande för kränkningar, smädanden och illasinnade åsikter som sådana – åtminstone inte för den som är van att tolka världen i termer av absoluta sanningar och lögner.
För den som inte kan acceptera andras rätt att, mer eller mindre sofistikerat, kritisera den egna övertygelsen är steget över till att tysta de oliktänkande med våld inte alltför långt. Dödshoten mot Jyllands-Postens journalister, den danske tecknaren Knut Westergaard och den svenske konstnären Lars Vilks är även riktade mot åsikts- och yttrandefriheten, mot toleransen över huvud taget.
Fundamentalisterna vill sprida rädsla. Men vi andra ska inte låta oss skrämmas, utan i stället fortsätta att frimodigt diskutera, kritisera och lyssna på varandra. Vi måste kompromisslöst stå upp för yttrandefriheten.
Polisen ska ta terrorhotet på största allvar, utan att göra avkall på rättsstatens principer. Vi andra bör bevara det lugn, den skepsis och den tolerans som fundamentalisterna så innerligt hatar.