Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Haveri på alla plan

Det är ett fascinerande skådespel Socialdemokraterna bjudit på de senaste två veckorna. Partiet som fortfarande anser sig ha en naturlig rätt till regeringsmakten bröt samman på så många nivåer samtidigt. Och Håkan Juholts ande ser ut att ha fungerat som överste krishanterare.

Valberedningen gjorde ett uselt jobb. Först försökte ordföranden låtsas som om kompetens och inte geografi avgör fördelningen av poster, varefter kongressen plötsligt tvingades göra om stadgarna så att både Göteborg och Skåne fick plats i verkställande utskottet (VU). Därefter ställde Stockholms arbetarekommun till kravall med sin kvot i partistyrelsen.

Veronica Palm, ordförande i arbetarekommunen (även hon just därför VU-ledamot), fick kort före kongress­beslutet idén att nominera Omar Mustafa. Även Stockholmsombuden gapade av förvåning. Varken hans namn eller petningen av Ylva Johansson, nationell nyckelperson i jobbfrågan, har egentligen motiverats.

Mustafa hade som ordförande i Islamiska förbundet mycket i bagaget: inbjudningar av antisemitiska och homofoba talare, en ifrågasatt kvinnosyn, twittrande om att skicka svenska Jasplan mot Israel. Socialdemokrater brukar hålla ihop utåt, men nu utbröt ett högst ovanligt offentligt gräl om partiets inre liv och om huruvida islamism är förenlig med socialdemokrati.

Då lamslogs även högsta ledningen. I åtskilliga dagar försökte den gömma sig, alternativt hänvisa till arbetarekommunen som vägrade kommentera. När ordförande Stefan Löfven till sist uttalade sig lät det visserligen som ett bestämt ultimatum: antingen partiet ­eller Islamiska förbundet. Men ansvaret för att ”reda ut frågan” placerade han ändå hos Veronica Palm.

Fler surrealistiska dagar följde. Palm hade tvingat Omar Mustafa att avgå men ville inte prata om saken. Partisekreterare Carin Jämtin delade arbetare­kommunens bedömning men kunde inte berätta vari den bestod. Stefan Löfven hade tystnat igen.

Först på onsdagskvällen skrev Palm att orsaken till att Mustafa fick sparken var att han fortsatt att bjuda in ”personer med förkastliga åsikter”, trots förmaningar. Förklaringen skriker efterhandskonstruktion. Bara några dagar före kongressen deltog Palm vid ett sådant möte med kontroversiella gäster; om frågan var så viktig är det obegripligt att ingen läste talarlistan innan Mustafa upphöjdes till partitoppen.

Socialdemokraternas taktik har varit att skydda Stefan Löfven och hoppas att allt blåser över. I stället blåste den gamle Metallbasen omkull i den första politiska stormen, och han framstår som en man i total avsaknad av kontroll över sitt parti.

Trots att han själv gav Mustafa silkessnöret medges ingen inblandning i affären. Enligt denna logik borde ­Veronica Palm sitta löst, men den frågan lär Löfven inte heller äga. Kritiken mot henne inom arbetarekommunen är dock högljudd, både för nomineringen av Mustafa och för att hon sedan övergav honom.

Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.

Kalabaliken får flera konsekvenser. Dels framstår nu partiet i nästan samma dager som under Juholts kaotiska tid. Vem minns längre sakpolitiken från kongressen eller ens Löfvens innovationsråd? Dels har partiet visat sig vettskrämt inför frågan hur Omar Mustafa-affären ska skötas utan att muslimska väljare stöts bort.

Partiets självbild bör också ha fått sig ytterligare en knäck. Myten har fortsatt berätta om folkrörelsen där hundratusentals medlemmar tågar framåt i god demokratisk ordning, trots att medlems­talet minskat med över 60 procent på 20 år. Sanningen var maktspel och intriger även förr i tiden, men slutna processer blir absurda när de inte ens producerar ett begripligt resultat. Sedan förlustvalet 2006 finns dessutom färre fina poster att fördela.

Med Löfven som ledare såg Social­demokraterna ut att ha återerövrat stadga och förtroende, trots att det politiska innehållet var diffust. Det är bara att sätta upp byggnadsställningarna igen.