Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Hejda de extrema

Det drar en oroväckande stark vind åt både vänster och höger i den europeiska politiken.

I Frankrike röstade var tredje väljare på extrema partiers kandidater i presidentvalets första omgång förra söndagen: 11 procent valde Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon och nästan 18 procent Marine Le Pen.

Nationella frontens ledare gick inte vidare till presidentvalets andra omgång, men i går uppträdde Le Pen som en segrare när hon talade inför jublande anhängare utanför Operan mitt i Paris.

Även om partierna på ytterkanterna har skilda ståndpunkter, till exempel när det gäller invandringspolitiken, finns det en hel del som förenar. Kritiken mot det franska etablissemanget, kapitalismen, frihandeln och EU låter nästan likadant på båda håll. De populistiska parollerna vinner gehör i den ekonomiska krisens Frankrike.

En liknande tendens märks i Grekland. Inför parlamentsvalet på söndag utmanas de etablerade partierna, Ny demokrati och Pasok, från både höger och vänster.

Det grekiska kommunistpartiet har stärkt sina positioner under krisen. Dess röda fanor med hammaren och skäran vajar över snart sagt varje demonstration. Och längst ut på högerkanten går det starkt invandringsfientliga Gyllene gryning framåt. Det är ett parti med fascistiska rötter som enligt opinionsmätningarna nu kommer att ta plats i parlamentet.

Nederländerna utgör ett tredje exempel. Högerpopulisten Geert Wilders har dominerat det politiska livet under flera år. Hans invandringsfientliga och starkt EU-kritiska parti PVV fungerade som den högerliberala regeringen Ruttes stödtrupp i parlamentet fram till dess att budgetförhandlingarna nyligen bröt samman. Inför nyvalet i september är det dock inte Wilders utan de extrema på vänsterkanten som har vind i seglen.

Under det senaste året har det nederländska Socialistpartiet fått flest röster av alla i vissa opinionsmätningar. Partiet var en maoistisk sekt på 1970- talet men ersatte sedan hammaren och skäran med en tomat som symbol. Det stora genomslaget kom inför folkomröstningen 2005 då partiet, liksom en majoritet i Nederländerna, sa nej till EU:s konstitution.

De extrema partiernas framgångar splittrar och fördjupar motsättningarna mellan länder och människor i Europa. Svårigheterna skylls på någon annan: Antingen är det invandrarnas, kapitalismens, EU:s eller globaliseringens fel.

Utvecklingen förklaras delvis av ett begripligt missnöje och är därför uppfordrande för de demokratiska partierna.

Att väljarna i Grekland saknar förtroende för dem som styrt landet mot ekonomisk kollaps är inte svårt att förstå. Något borde för länge sedan ha gjorts åt den utbredda korruptionen, den övergödda offentliga sektorn och bristen på forskning, innovationer och framgångsrika företag.

Franska medborgare väntade sig också mer av Nicolas Sarkozy när han för fem år sedan lovade sätta Frankrike i arbete. Det är bedrövligt att den sittande presidenten nu går till val på frågor som rör invandring, gränser och säkerhet i stället för att ta landets djupa ekonomiska problem på allvar. Lika nedslående är det att lyssna på Socialistpartiets François Hollande, som tycks tro att höjda bidrag och en ännu större fransk offentlig sektor är räddningen.

Europas problem kan inte lösas i ett enda slag och kräver mer än fortsatt stora lån. Både på EU-nivå och i varje land måste politiken vara långsiktigt utformad och sätta arbete, innovationer och företagande i centrum. Det behövs också politiker som inte duckar, utan bemöter de extremas förenklade verklighetsuppfattning och argument.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.