Ledare

Helt vanlig övermänniska

Other: MAJA SUSLIN / TT

Det ser inte särskilt bra ut. Regeringen har stramat åt sjukförsäkringen för vanligt folk men tillåter att statsråden själva får full lön när de ligger hemma i influensa eller bihåleinflammation.

Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 har tre ministrar meddelat sjukfrånvaro var sin gång. Två av dessa sjukskrivningar inföll händelsevis samtidigt som det stormade kring ministrarna med anledning av obetalda tv-licenser. Och senaste mandatperioden har inte en enda minister anmält sig sjuk. Ingen enda har känt karensdagens trista smak. Trots att det finns en lag som kräver sjukanmälan, trots att de flesta av dem bevisligen vid olika tillfällen har ställt in planerade aktiviteter med hänvisning till sjukdom.

Många har redan invänt mot tisdagens reportage i DN. Man kan inte jämföra ett statsråd med ett butiksbiträde. Den ena jobbar ständigt övertid och ska alltid finnas tillgänglig, sjuk eller inte, den andra går hem efter åtta timmars arbetsdag och behöver därefter inte ägna jobbet en tanke. En vrålförkyld minister kanske inte kan svara för sig i interpellationsdebatter, men kan skriva mejl, läsa utredningar och svara i telefon hemifrån. Ett butiksbiträde befinner sig däremot antingen på arbetsplatsen och utför sitt arbete – eller är hemma och jobbar inte alls.

För toppolitiker som för många andra yrkesgrupper är gränsen hårfin mellan arbete och fritid, mellan att vara arbetsför och att vara sjuk. Till det kommer att ett statsråd har oreglerad arbetstid. Är det då rimligt att anmäla sjukfrånvaro en onsdag när samma minister sedan jobbar tio timmar följande lördag?

Men bortsett från gränsdragningsproblematiken, nog bryter ministrarna mot reglerna när de inte anmäler sjukfrånvaro? ”Ett statsråd som inte kan fullgöra sitt uppdrag på grund av sjukdom skall snarast anmäla detta i den ordning som regeringen föreskriver”, står det i lagen från 1991. Det är bara det att ”inte kan fullgöra sitt uppdrag” är en mycket elastisk skrivning. Uppdraget är att vara minister, att vara chef, att ansvara för politiken inom ett visst område. Är en eller ett par dagars frånvaro liktydigt med att inte fullgöra detta uppdrag? Inte nödvändigtvis.

Vad tisdagens reportage sätter ljuset på är en mycket större fråga, nämligen den om förhållandet eller, om man så vill, glappet mellan politiker och medborgare. Dels finns en idé om att toppolitikerna ska vara precis som oss medborgare, vilka de fått förtroendet att företräda. De ska lyda under samma regler och brottas med samma utmaningar. Dels förväntar vi oss att de ska vara moraliskt rakryggade föredömen.

Nåde den politiker som inte lever som hon lär. Centerpartisten som inte kör en superdupermiljöbil eller vänsterpartisten som låter sig opereras på privatägd klinik är bara ett reportersamtal bort från att pekas ut som hycklare. Minsta slarv med kvittona och vips har en politiker visat sitt rätta jag och döms hårt av medierna, hårdare än de flesta medborgare dömer sig själva om det blir lite fel med bokföringen någon gång emellanåt.

Så fort något sådant händer suckar kommentatorerna och säger att politikerföraktet nu späs på ytterligare. Men bilden av det växande politikerföraktet är fel. Det berättar statsvetaren Gissur Erlingsson i ett några veckor gammalts avsnitt av P1-programmet ”Tendens”. Från 1960-talet och fram till 1990-talets slut störtdök förtroendet för politikerna. Politiken professionaliserades, folkrörelseinslagen i partierna tunnades ut och känslan av att som medborgare kunna påverka minskade.

Men på 2000-talet vände kurvan. De allra flesta medborgare är fullständigt tillfreds med att kunna utvärdera den politiska eliten vart fjärde år: ge godkänt eller rösta bort. Och politikerföraktet ligger i dag på 1960-talets låga nivåer.

Den lag som, om än luddigt, säger att statsråden ska sjukanmäla sig tillkom under en tid när förtroendet för politiker var som lägst. Det tycktes omöjligt att införa karensdag för vanligt folk men inte för toppolitikerna. I dag är läget ett annat och regeringen borde kunna förklara varför en orimlig regel bör skrotas. Det är bättre än att låtsas att statsråden är precis som vilka knegare som helst. Det är de inte – varken i fråga om arvoden, arbetstid eller ansvar.