EU:s stats- och regeringschefer har valt en president. Minsta gemensamma nämnare blev en okänd belgisk kristdemokrat. Så missade Europa en viktig chans.
Det är hög tid att lära sig namnet Herman Van Rompuy för dem som inte redan gjort det. I går kväll enades nämligen EU:s ledare om att välja denne belgare till EU:s förste president. I två och ett halvt år ska kristdemokraten och katoliken Van Rompuy leda Europeiska rådet och vara unionens ansikte i världen.
Det betyder att EU får en yttre symbol som få européer känner igen och kan identifiera sig med. Känslan hade varit en helt annan om regeringscheferna i stället valt Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Han nämndes i förhandsspekulationerna men var för kontroversiell för att räcka till som kompromisskandidat.
När 27 makthavare i Europeiska rådet ska enas om ett namn, då blir det minsta gemensamma nämnare som fäller avgörandet. Att vara profilerad, känd och åsiktsstark förvandlas till en nackdel.
Själva valprocessen är mycket sluten vilket försvårar en offentlig debatt och olika personers för- och nackdelar. Den utmärkta kandidaten Vaira Vike-Freiberga, Lettlands tidigare president, har kritiserat EU för att agera som Sovjetunionen när man utser sin ledare. En mer adekvat jämförelse är nog valet av en ny påve. Kardinalerna väljer en av sina egna och använder vit rök för att signalera när beslutet är fattat.
Den här gången föll valet på Herman Van Rompuy, en doldis med diplomatisk talang som enligt den franska tidningen Le Monde skulle göra succé i just Vatikanen.
Omdömena om honom bland kritikerna sammanfattas väl i citatet: han ser ut att vara en helig man, men kan mörda sina motståndare utan att lämna några spår.
Van Rompuy har säkert gott om uppfattningar, men hittills har han inte gjort dem kända i den europeiska debatten. Till skillnad från både Tony Blair och Vaira Vike-Freiberga har han medvetet hållit sig borta från rampljuset.
I förra veckan kom det dock fram under ett möte med Bilderberggruppen, att Van Rompuy kan tänka sig en skatt på EU-nivå. Om dessa federalistiska böjelser varit mer kända i debatten hade förmodligen en rad länder försökt blockera Van Rompuy som president.
Men kritiken tystnade, i synnerhet efter att brittiskan Catherine Ashton – också en doldis – erbjöds posten som utrikesminister för EU. Därmed bröts Storbritanniens motstånd mot Van Rampuy ned.
I Belgien är Van Rampuy mest känd för sin iver att balansera budgeten och minska landets statsskuld. Han tog nyligen över som premiärminister i ett rörigt politiskt läge men har lyckats återställa lugnet och hålla samman den sköra belgiska nationalstaten. Dessa egenskaper bokförs nu på pluskontot när han ska leda en union med 27 medlemsländer.
Det är nedslående att EU inte får en mer dynamisk och profilerad ledning än denna. Europa ges inte den ”tydliga röst i världen” som utrikesminister Carl Bildt efterlyste på sin blogg så sent som i går. Men statsminister Fredrik Reinfeldt lär ändå få ett gott betyg för arbetet med att vaska fram de nya namnen. Beslutet blev snabbt och enigt, och sådant värderas högt i Bryssels korridorer.
Måtte Herman Van Rompuy, liksom Cahterine Ashton, överraska alla skeptiker och visa att de kan företräda Europa med beslutsamhet och moralisk auktoritet.