Medan Europas politiker tagit semester fortsätter marknaden att spekulera om eurons upplösning. I Spanien stiger räntan på statsskulden och slår nya rekord. Det är smärtsamt tydligt att euroländernas krismedicin inte bryter den negativa ekonomiska spiralen.
Sedan i mars har räntan på ett tvåårigt lån till den spanska staten ökat från 2,5 till 6,5 procent. Madrid kan inom kort förlora möjligheten att låna på marknaden och tvingas i stället söka nödfinansiering från Internationella valutafonden.
Räntekrisen i ett antal euroländer är explosiv, men den är inte symtomatisk för den stora globala trenden just nu.
Trots det bekymrade talet om växande offentliga skuldberg har nämligen statsskuldsräntorna runt om världen rört sig åt motsatt håll.
Oavsett var man tittar – USA, Tyskland, Kanada, Mexiko eller Sverige – så har statens kostnader för att låna fallit dramatiskt på senare år.
I Sverige var räntan på ett statligt tioårigt lån i går 1,2 procent. Så låg har den inte varit sedan kreditmarknaden avreglerades i mitten av 1980-talet. Som en jämförelse var motsvarande ränta 3,5 procent för bara tre år sedan.
Denna bottennotering – som syns internationellt – uttrycker flera saker.
För det första speglar den djupet i den nuvarande krisen. Finanskraschen 2008 framkallade en våg av sparande bland hushåll och företag. Den privata sektorn försöker betala av en alltför hög skuldsättning, det vill säga sparandet ökar, och det leder till att det finns rikligt med kapital som staterna kan använda för sin finansiering.
För det andra söker sig spararna till så säkra placeringar som möjligt. Många köper statspapper och det driver ned räntorna nära noll.
Man kan alltså se de låga räntorna som ett mått på pessimismen om framtiden. I brist på bättre investeringar väljer hushåll och företag något som ses som förhållandevis säkert.
Undantaget är en grupp euroländer. Men förklaringen till det är i huvudsak de allvarliga svagheterna i eurosamarbetets konstruktion, inte nivån på statsskulden i ett land som Spanien (Grekland är ett specialfall). Om ECB tilläts fungera som exempelvis centralbankerna i USA och Storbritannien vore situationen en annan. Då skulle ECB genom köp av statspapper kunna tvinga ned de höga räntorna i krisländerna och marknaden skulle inte spekulera om risken för en statsbankrutt.
Det är denna situation som länder med en egen centralbank befinner sig i.
För Sverige erbjuder de historiskt låga räntorna en unik möjlighet. I ett läge när arbetslösheten börjat stiga från en redan hög nivå och eurokrisen ser ut att fördjupas, borde staten se till att genomföra ett antal större framtidsinvesteringar.
Kostnaden för dessa skulle bli mycket låg, tack vare ränteläget, samtidigt som den svenska ekonomin både skulle hjälpas i krisen och rustas för framtiden. En mer expansiv politik kommer på marginalen också att påverka andra EU-länder positivt. Det är inte mer än rimligt att stater som har möjlighet att stimulera sin ekonomi gör det när tiderna är så dåliga.
Infrastrukturprojekt som bedöms som samhällsekonomiskt lönsamma borde därför sättas i gång så snart som möjligt, oavsett om det handlar om att uppgradera det svenska kraftnätet, förbättra järnvägen eller bygga ny tunnelbana.
Det senaste året har vår mycket allvarlige finansminister Anders Borg hållit hårt i plånboken. Han har bedrivit en konjunkturpolitik som snarare bromsat ekonomin än hållit arbetslösheten nere, trots att det funnits gott om lediga resurser.
Men när statsskuldsräntorna i stora delar av världen närmar sig noll lär även han fundera på vad detta uttrycker. Slutsatsen kan rimligen inte vara att vi står inför en snar återhämtning eller ett allvarligt inflationshot på grund av överhettning i ekonomin.
Den svenska staten har en historisk chans att renovera och uppgradera sin infrastruktur. En klok finansminister ändrar kurs när den gamla kartan inte längre stämmer.
DN 25/7 2012