Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet visar på politiskt ansvarstagande. SD, i praktiken ett enfrågeparti, har desarmerats politiskt under resten av mandatperioden.
Det var en påtagligt stolt sextett som i går bjöd in medierna för att berätta om regeringens överenskommelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Statsministern kallade uppgörelsen ”historisk” och de övriga tre partiledarna från alliansen log brett. Det gjorde också Miljöpartiets representanter på podiet: Mikaela Valtersson och Maria Wetterstrand.
Annat var det för ett drygt halvår sedan. När de rödgröna upptäckte sina svårigheter att övertrumfa de borgerliga partierna sakpolitiskt övergick de till att argumentera för sitt eget block genom att varna för att det andra skulle sitta i knät på Sverigedemokraterna. Mona Sahlin lovade att hon ”aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans” skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. I december, tre månader efter valet, jämkade SD sitt förslag till neddragningar inom regeringskansliet med vänsteralliansens och regeringen fick vika sig.
Det är förstås skillnad mellan att ingå ett formellt samarbete med ett parti och att åtnjuta dess passiva stöd. Men före valet var det få som brydde sig om dessa distinktioner. Vänstertrion skakade på huvudet när statsminister Reinfeldt påtalade de andra möjligheter till uppgörelse som vår svenska parlamentarism erbjuder. Nu ger Miljöpartiet honom rätt.
Uppgörelsen är sannerligen historisk. Den visar viljan att ta ansvar i viktiga frågor och för detta ska inte minst Miljöpartiet ha en eloge. De sammantaget fem partierna berövar SD – i praktiken ett enfrågeparti – sin enda politiska fråga. Det är både listigt och demokratiskt rätt. Trots allt var det 94,3 procent av väljarna i riksdagsvalet som röstade på ett politiskt parti som INTE är invandrarfientligt.
Överenskommelsen ska mer ses som en viljeinriktning än konkret färdplan. Men i den ryms också såväl skarpa förslag som politiskt förpliktigande formuleringar. I maj presenteras en utredning om vården för gömda, men redan här skriver partierna sig fast kring de papperslösas rätt till vård och skolgång. Detta har länge varit en viktig fråga för Miljöpartiet och utan denna formulering hade det sannolikt inte blivit någon överenskommelse.
Partierna tycks också bestämda att hitta en lösning på problemet med familjer som på grund av omöjliga passregler hålls isär (se DN 20/2 om Istaahil Hussein Farah som inte träffat sina barn på tre år). Det är utmärkt. Situationen är ohållbar och oförsvarlig. Sverige ska inte medverka till att splittra familjer. På samma sätt som det är viktigt att se till att de minderåriga som följer med asylsökande vuxna verkligen är deras barn – och inte skiljs från sin riktiga familj – är det viktigt att möjliggöra för familjer att återförenas i Sverige.
Reformen för arbetskraftsinvandring ligger fast. Den arbetsmarknadsprövning som Socialdemokraterna och LO brukat argumentera för – där det i princip är facket som bestämmer om kocken på den indiska restaurangen måste vara indier eller om det går bra med en varmkorvsgrillare från Alingsås – skall inte återinföras. Det är bara att tacka och buga.
Däremot vill de fem se över hur missbruket av arbetskraftsinvandringen kan stävjas. Också det förstås viktigt för legitimiteten och även för att möjliggöra för fler att komma hit.
För Sverige måste hitta en väg ur den fyrkantiga synen på människor. Arbetsmarknaden är dynamisk, inte statisk. En indisk kock stjäl inget jobb från någon annan, snarare skapar han nya genom att ta bussen till jobbet, köpa mat i affären och kläder till barnen. En rejäl arbetskraftsinvandring, som i Kanada till exempel, kan bidra till att slipa ned trösklarna till arbetsmarknaden för asylsökande. Arbetskraftsinvandring kan rent av vara det allra bästa integrationspolitiska instrumentet. Därför bör det användas mer.