Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Hjälpen hinner inte fram

Även när Sverige satsade som mest på försvaret under kalla kriget var våra försvarspolitiska ambitioner begränsade. Vi har aldrig rustat oss för att ensamma kunna stå emot ett fullskaligt anfall från en stormakt – det vill säga Sovjetunionen eller Ryssland.

Vår alliansfrihet syftade inte bara till neutralitet i krig. Om vi själva blev anfallna var planen att vi skulle ta emot hjälp utifrån. Att det var till USA och Nato som hoppet ställdes sades inte rent ut. Men så var det. De ledande politikerna var inte beredda att militarisera det svenska samhället till den grad att vi av egen kraft skulle kunna avvärja ett massivt invasionsförsök österifrån.

Att vi inte har kraft att försvara oss själva är i den meningen ingen nyhet. Men längden på en fördröjningsstrid kan vara nog så avgörande. Ett försvar som håller ut en månad ger statsledningen visst handlingsutrymme och praktiska möjligheter att organisera stöd från andra länder. Skulle försvarsförmågan i praktiken vara uttömd inom loppet av några dagar får kriget aldrig någon andra fas med förstärkning från vänligt sinnade makter.

Är denna kritiska nedre gräns nu nådd? I en intervju i Svenska Dagbladet (2/1) ger överbefälhavare Sverker Göranson det bistra beskedet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”

Naturligtvis har ÖB ett egenintresse av att få läget att framstå som akut. Sedan 2007 pågår en bitter fejd mellan Försvarsmakten och regeringen Reinfeldt. Först och främst handlar den om pengar. Finansdepartementet har drivit igenom drastiska nedskärningar. Som Riksrevisionens granskning visade förra året har processen dock skötts illa. Många av besparingsförslagen har varit omöjliga att genomföra eller gett mycket mindre än regeringen räknat med.

Göransons ord ska också tolkas mot bakgrund av den klyfta som finns mellan politiker och militärer i synen på det säkerhetspolitiska läget. Den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen hävdade i sin rapport från december 2007 att miljöförstöring utgjorde ett större hot mot Sveriges säkerhet än de auktoritära tendenserna i Ryssland.

Det var drygt ett halvår före kriget i Georgien. Men även om utvecklingen i Ryssland sedan dess fått större uppmärksamhet har den säkerhetspolitiska grunden för försvarspolitiken ännu inte uppdaterats.

Ryssland kommer säkert att få en mer framträdande plats i den nya rapport som Försvarsberedningen ska lägga fram senast den 1 juni. Men om den nya bedömningen är att osäkerheten ökat i vårt närområde, vilken blir då policyslutsatsen? Att försvaret måste ges mer resurser? Eller att det är dags att tala klarspråk om arten av den hjälp vi hoppas få om landet attackeras?

I SvD-intervjun konstaterar ÖB att västvärlden sannolikt kommer att vara engagerad i vad som händer oss: ”Jag kan inte se ett scenario med ett begränsat angrepp mot Sverige och att ingenting händer i omvärlden.”

Sannolikt är det så. Att omvärlden skulle reagera och på något sätt vidta åtgärder mot en makt som angriper Sverige är dock något annat än att hjälp skulle anlända i tid för att avvärja attacken.

ÖB:s egen bedömning att vårt försvar inte klarar mer än en vecka på egen hand rör därför vid en av säkerhetspolitikens verkliga nyckelfrågor: Har vi både tillräcklig försvarsförmåga för att hjälp ska hinna skickas och kapacitet att snabbt ta emot den?

I en Ekointervju för en vecka sedan hävdade den tidigare rektorn för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, att vår ”förmåga att kunna ge och ta emot militär hjälp är nästan obefintlig i dag”. Det skulle inte minst krävas återkommande samövningar med dem som ska ge hjälpen.

Ett land som sätter sitt hopp till mycket snabb undsättning från andra men inte vidtar de förberedelser som krävs för att hjälpen ska nå fram saknar inte bara egen försvarsförmåga. Det står i realiteten skyddslöst.