Kraven för att få studera på högskolan skärps. Det är ett gott besked. Att låtsas som att högskolestudier inte kräver förkunskaper är bara att lura blivande studenter.
I mitten av 1990-talet ändrade den dåvarande socialdemokratiska regeringen villkoren för grundläggande behörighet till högskolan. Tanken var att alla skulle kunna läsa vidare. Det enda som således krävs i dag – i varje fall formellt – för att få påbörja högskolestudier är ett slutbetyg från gymnasiet med 90 procent godkända ämnen. Det ska det nu bli ändring på. I regeringens gymnasieproposition, som läggs fram i maj, återinförs de gamla kraven på godkända kunskaper i svenska, engelska och matematik upp till en viss nivå.
Reformen är välkommen, men egentligen inte särskilt revolutionerande. I praktiken förändrade nämligen inte 1990-talsreformen så mycket. De flesta högskolor och universitet införde snabbt egna krav på att studenterna skulle ha godkända kurser i gymnasiets ”kärnämnen”.
Det gjorde de av ren självbevarelsedrift. För det säger sig självt att universitetsstudenter måste besitta grundläggande kunskaper i matematik, engelska och sitt modersmål – det sistnämnda helst på en mer än elementär nivå. Så ser det tyvärr inte ut i dag – trots högskolornas krav. Och även om regeringens nygamla krav är ett steg i rätt riktning lär de inte förbättra situationen i någon större utsträckning. Inte så länge kraven för att få godkänt på gymnasiet är för lågt ställda.
Många problem återstår med andra ord att ta tag i. Men det är ändå bra att regeringen fortsätter göra upp med den tanke som länge genomsyrat svensk utbildningspolitik – att alla med gymnasieutbildning ska få behörighet till högre studier. Den har inte bara varit en chimär. Den har i grunden varit feltänkt.
Det är viktigt att alla kan få en chans att omskola sig och skaffa sig behörighet till högskolestudier i efterhand. Men alla gymnasieungdomar varken kan eller vill studera vidare. Människor har olika läggning och fallenhet. Att försöka pressa in dem i samma mall skapar bara lidande. Och Sverige som land lider i dag mer av brist på yrkesskickliga arbetare än på akademiker.
Likriktningen av gymnasieskolan har bidragit till att sänka den akademiska nivån på de teoretiska programmen och har lagt den akademiska ribban för högt på de praktiska motsvarigheterna. I bägge fallen till förfång för eleverna.
Återinförandet av de allmänna kraven för högskolestudier är ett steg bort från det här likriktningstänkandet. Samtidigt är det viktigt att regeringen i övrigt håller fast vid grundprincipen att högskolor och universitet själva bestämmer sina antagningskriterier. Det är bra att både alliansen och Socialdemokraterna lagt bort sina klåfingriga idéer från valrörelsen om generellt viktade betyg och krav på andraspråk vid högre studier.
Högskolans generella problem har sin grund i gymnasiets misslyckande. Med bättre rustade studenter stärks högskolorna. Lyckade högskolestudier kräver både motivation och självdisciplin. Den sociala snedrekryteringen motverkas inte genom att ribban sänks utan genom att eleverna – från lågstadiet till gymnasiet – får den hjälp de behöver.
Att lura i ungdomar att det knappt krävs några förkunskaper alls för att klara högskolestudier är inte att vara snäll. Det är många gånger att försätta människor i personliga krissituationer och en livslång skuldfälla.
Respekten för kunskap och utbildning måste återupprättas. Kvalitet i stället för kvantitet, tydliga krav och insatser i rätt tid har också varit alliansregeringens mål. Det är rätt riktning, men stegen kunde vara både fler och snabbare.
DN