Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Hopp för klimatet

Foto: Charlie Reidel/AP

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 hamnade klimatfrågan i bakvatten. Det blev inget bindande globalt avtal. Ja, värre än så: Själva tron på meningen med de stora FN-mötena rubbades. Var det dags att lägga ned dem? Fanns det i så fall något hopp om att temperaturökningen skulle kunna hejdas innan livsbetingelserna på jorden allvarligt försämrats?

För första gången på fem år samlades i tisdags stats- och regeringschefer åter till ett klimattoppmöte. I New York handlade det om sondering och förberedelser inför det stora mötet i Paris i slutet av nästa år.

Ändå inbjuder händelsen till jämförelser med Köpenhamn: Var står vi i dag? Fem år närmare katastrofen och lika fattiga på klimatavtal som då? Eller finns det kanske ett klimatets pluskonto, alltså förändringar och insikter som trots allt inger hopp?

Det mest uppenbara ligger förstås på minussidan. Utsläppen av växthusgaser fortgår i förfärande hastighet. I synnerhet Kinas utsläppsökningar är enorma. Fem till synes förlorade år i FN-förhandlingarna bidrar inte heller till optimism.

Men det är inte hela bilden. Att Köpenhamnsmötet uppfattades som en sådan katastrof berodde inte bara på det klena utfallet. Förväntningarna var också fel ställda. Det saknades helt enkelt förutsättningar för att de två dominerande utsläppsländerna, USA och Kina, skulle acceptera ett bindande globalt avtal.

I båda dessa stater finns i dag ett större intresse för klimatfrågan. Insikten om att en stigande temperatur får konsekvenser har förändrat den amerikanska opinionen. Samtidigt har det nya kinesiska ledarskapet under Xi Jinping visat ett växande engagemang i klimatfrågan.

Men även om det i dag finns tecken på att mötet i Paris om ett drygt år kan komma att leda fram till någon typ av nytt klimatavtal, så ligger inte pluskontots tyngsta poster just här.

Lärdomen av misslyckandet i Köpenhamn var framför allt att det krävs ett bredare perspektiv. För det första för att frågan är för viktig för att alla ägg ska läggas i en korg. För det andra för att det finns fler sätt att nå resultat som kan användas parallellt med de stora FN-förhandlingarna.

Tidskriften The Economist brukar framhålla Montrealprotokollet från 1987 som en möjlig väg till utsläppsminskningar.

Detta avtal är känt som den internationella miljöpolitikens framgångssaga. Världens ledare lyssnade på forskare som varnade för att freonerna, som användes bland annat i kylskåp, förstörde jordens skyddande ozonlager. Två år efter att ett hål upptäckts i det skyddande täcket över Antarktis var avtalet underskrivet. Och det fick effekt. Ozonlagret har återhämtat sig.

Vad som är mindre känt är att freonerna är kraftfulla växthusgaser. I The Economists lista över åtgärder som minskat utsläppen intar Montrealprotokollet en överraskande förstaplats. Vattenkraftens samlade globala bidrag till att hålla utsläppen nere är bara hälften så stort.

Det verkligt spännande är dock att Montrealprotokollet inte bara tillhör historien. Det skulle kunna ges ett tillägg som riktas mot kemikalier som visserligen inte skadar ozonlagret men likt freonerna är starka växthusgaser. Utsläppsminskningen som kan nås genom utfasning av dessa kemikalier motsvarar 4 miljarder ton koldioxid om året eller en dryg tiondel av den totala minskningen av växthusgaser som skulle behövas.

Det allra mest hoppfulla är nog ändå det som pågår hela tiden i det tysta: År för år faller priset på förnybar energi. För några dagar sedan skrev The Financial Times om vind- och solkraft som i USA nu nått en prisnivå där de utan subventioner kan konkurrera med fossila bränslen.

Ännu gäller detta bara på de mest gynnsamma platserna. Men de senaste årens utveckling talar för fortsatt prisfall. Den sammanlagda kostnaden för att få fram vindenergi har sjunkit från 101 dollar per megawattimme 2009 till en lägstanivå i dag på 37 dollar. Priset för solenergin har på fem år rasat med närmare 80 procent, från 323 till 72 dollar/MWh.

Så på det hela taget – inte är det givet att klimatpessimisten har bättre argument än optimisten. Vi har nu sett kraften i teknikutvecklingen. Och även i väntan på ett avtal som sätter pris på koldioxidutsläppen kan internationella förhandlingar ge resultat som motverkar växthuseffekten.