Vad är EU? En papperstiger eller ett maktmonster? Ingetdera, men något mitt emellan. Sällan har EU-ledarna demonstrerat detta tydligare än i går vid det årliga ekonomiska toppmötet.

Här står Europa och hela världen i en kris av ett slag som inte setts tidigare. Amerikaner jämför med 1930-talsdepressionen, européer med 1920-talets hyperinflation men 2000-talets är annorlunda: Den träffar i hela världen och gör det snabbt, så snabbt att beslutsfattare har svårt att hänga med.

Just tvekan och försiktighet utmärkte EU:s ledare. Inget nytt stimulanspaket blir det trots snabbt fallande tillväxt och stigande arbetslöshet. I stället några påminnelser om budgetbalans och värdet av rörlighet. Och rörliga har medborgarna börjat bli, fast kanske inte riktigt som politikerna menar. Polacker och andra från de östliga medlemsländerna som arbetat i väst flyttar hem, ofta till arbetslöshet. Arga protesterande fyller gatorna, senast på torsdagen manifesterade några miljoner fransmän sitt missnöje genom strejker och i demonstrationståg.

Helt tomt var dock inte förhandlingsbordet i Bryssel. EU-ledarna godtog det paket på 50 miljarder kronor som EU-kommissionen satt samman. Det rymmer satsningar på bredband och energi, här får varje medlemsland något. Sverige kan bygga en elkabel till Baltikum, vindkraftspark utanför Trelleborg och så blir det en gasledning från Norge via Sverige till Danmark och Polen.

Det är inget fel på dessa projekt, tvärtom kan de bidra till ökad energisäkerhet (läs: minska beroendet av Ryssland). Men det handlar knappast om någon snabb effekt eller stor sysselsättningsökning. För de pessimister som hade misströstat om att EU-ledarna skulle bli ense ens om detta paket, var det förstås en lättnad.

Lättnad följde också beslutet att satsa mer EU-pengar i IMF, Internationella
valutafonden. De pengarna ska främst användas för att staga upp länder utanför
euroområdet som Ungern och Lettland, där valutan är under hård press och ekonomierna hotas av sammanbrott. Det innebär att EU som helhet ser att det har ansvar för alla medlemmar, några statsbankrutter liknande den som Ryssland upplevde på 1990-talet ska inte få inträffa.

Huvudintrycket blir ändå att Europeiska unionen saknar den politiska viljan och förmågan att samla sig till en mer omfattande, gemensam krispolitik. Det skulle också kunna uttryckas som att unionen alltjämt är ofärdig, under bildande. Den har en marknad där samma regler ska tillämpas för varor och tjänster, den har institutioner som lagstiftar tillsammans, den har en mycket måttlig budget och den har en gemensam valuta som ännu inte antagits av alla medlemmar. Ingen institution eller person har i ett krisläge som det nuvarande möjlighet att sätta upp ett stort program. EU:s eventuella gemensamma insatser vilar helt på de 27 regeringarna; de kan använda kommissionen som förslagsställare eller själva arbeta fram något. En förutsättning är emellertid att de har politisk kraft att sätta det gemensamma före det nationella. Den förutsättningen föreligger inte och är osannolik i en organisation med så många, så olika medlemsstater.

Därför blir EU en besvikelse för dem som ser behovet av en samlad kraftinsats och som hoppas på statsmannaskapet hos dess ledare.

Men utan ett institutionellt ramverk kommer sådana förhoppningar att svikas gång på gång. När det europeiska samarbetet var ungt och omfattade en handfull regeringar kunde den europeiska tanken ibland omsättas i politik. Men inte ens då var det särskilt vanligt. Och i dag är EU politik på vardags-, ja köksbordsnivå.

DN