För två veckor sedan höll Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt sitt sommartal i Västertorp. Det överraskande med anförandet var inte S-ledarens budskap, utan att han så tydligt valde att gå förbi den ekonomiska oron.

Tystnaden om krisen ledde till att Juholt fick kritik även från de egna leden. ”Att eurosamarbetet håller på att krascha verkade han knappt ha noterat”, konstaterade Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida efteråt.

Det var som att Juholt hade skrivit sitt manus före sensommarens finansiella turbulens, som ledde till att den svenska regeringen kraftigt drog ned sin tillväxtprognos.

Man skulle kunna tro att andra aktörer lärt sig av Håkan Juholts misstag, nu när krisen så tydligt avspeglar sig i konjunkturbedömarnas framtidsutsikter. De närmaste åren väntas tillväxten i västvärlden bli medioker. Budgethål ska fyllas och skulder betalas igen.

Ändå valde samtliga LO-förbund att i går underteckna en debattartikel i Svenska Dagbladet som i likhet med S-ledarens sommartal verkade påtänkt före de senaste veckornas oro. Ämnet för inlägget var den stundande avtalsrörelsen, och budskapet att löneökningarna måste bli högre än i den förra avtalsrörelsen, det vill säga minst 2,6 procent per år. Under måndagen preciserade LO kravet till sammanlagt 4,1 procent.

Det råder oenighet mellan förbunden om hur pengarna ska fördelas mellan olika grupper, där industritunga IF Metall och kvinnodominerade Kommunal står för motsatta linjer. Att LO inte kan hållas sams internt ser illa ut, men ännu värre är att organisationen lägger löneförslag som är frikopplade från den ekonomiska verkligheten.

Fackliga organisationer ska företräda sina medlemmars intressen, men det kan omöjligen ligga i någons intresse att LO presenterar lönekrav som är anpassade till en högkonjunktur, samtidigt som den svenska ekonomin tvärnitar.

Det kommer bara att skapa arbetslöshet och försämra svenska exportföretags konkurrenskraft. Dessutom bygger LO upp förväntningar hos sina medlemmar som inte kan infrias, vilket kommer att slå tillbaka mot facket.

I debattartikeln i SvD hävdar bland andra LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att en försvagad internationell efterfrågan borde leda till svenska motåtgärder för att hålla uppe trycket i ekonomin. Slutsatsen är korrekt, så länge den handlar om regeringens stabiliseringspolitik. Men LO syftar inte på den utan tillämpar resonemanget på avtalsrörelsen: ju sämre global ekonomi, desto större behov av inhemska lönehöjningar.

Hur företagen ska ha råd med kraftigt ökade kostnader när efterfrågan viker förtäljer inte debattinlägget. Inte heller ger det svar på om löneökningstakten på motsvarande sätt ska vara låg när tiderna är goda.

En avtalsrörelse är alltid besvärlig, eftersom olika viljor ska jämkas samman. För att förhandlingarna ska bli meningsfulla krävs att parterna har en likartad bild av konjunkturen och är överens om grundläggande ekonomiska samband.

En nödvändig början är att LO överger voodoo-ekonomismen och uppdaterar sig om senaste nytt från Stockholmsbörsen.