Sverige har en viktig roll att spela inför höstens klimattoppmöte i Köpenhamn. Budskapet måste gå fram att god ekonomi och god miljö i längden är samma sak.
Som EU:s ordförandeland från halvårsskiftet står Sverige inför en dubbel utmaning. I ett kortare perspektiv handlar det om att hantera den djupa ekonomiska kris som världen befinner sig i. I ett längre perspektiv handlar det om att rädda världen från ett ännu större hot – klimatkrisen.
Motsättningen mellan dessa mål är i hög grad skenbar. Ju snabbare ekonomin kan komma i gång igen, desto lättare blir det att få loss resurser till miljöarbetet.
Lösningen på själva miljöproblemen handlar också om att få ekonomin att fungera effektivare. Handel med utsläppsrätter är ett utmärkt exempel på hur man kan få marknaden att inkludera miljöhänsyn i sina kalkyler och göra själva miljöarbetet så kostnadseffektivt som möjligt.
Att insatserna för att rädda miljön är effektiva är troligen avgörande för att snabbt få med sig så många länder som möjligt i miljöarbetet. Ju längre vi väntar, desto dyrare kommer det att bli, både i form av miljöskador och insatser för att vända utvecklingen.
Regeringens kommission för hållbar utveckling räknar med att kostnaderna för att rädda miljön blir mest effektiva om åtgärderna sätts in på bred front. Alla stora utsläppsländer bör redan nu binda sig vid att halvera utsläppen av växthusgaser till år 2050 jämfört med 1990 års nivå. Det kommer att kräva drastiska nedskärningar. Vi befinner oss i dag på en nivå 40 procent över 1990 års nivå.
Kostnaderna blir höga – 1 176 miljarder euro eller 0,1 procent av global BNP – årligen. Men kostnaden för att inte göra något är betydligt högre. Den nyaste forskningen pekar mot att situationen framöver till och med kan bli värre än vad FN:s klimatpanel räknade med för bara ett par år sedan. En havsnivåhöjning på 80 centimeter och en allmän temperaturhöjning på minst 2 grader under detta sekel är inte osannolikt.
vi kommer att få se mer av översvämningar, torka och svåra oväder, som lär orsaka både mänskligt lidande och stora ekonomiska förluster. I värsta fall kan miljökatastroferna till och med komma att ge upphov till krig och flyktingsströmmar.
Utmaningen inför klimattoppmötet i Köpenhamn i december blir att få så många stora aktörer som möjligt att acceptera bindande garantier att skära ned sina utsläpp. Världens 16 största industriländer står tillsammans för 80 procent av utsläppen. Hittills har EU tagit på sig ledartröjan i miljökampen. Men Europa behöver få med USA – för närvarande världens största miljöbov – för att kunna få med sig resten. Med Barack Obamas makttillträde finns det en reell chans att det kan bli verklighet.
Alla vet att något måste göras. Men alla fruktar samtidigt att grannen ska åka snålskjuts genom att göra mindre än de själva. Förtroende är med andra ord avgörande för att lyckas möta en av de största utmaningar som mänskligheten har stått inför.
men Bördorna kommer inte att kunna delas lika. Vi i den rika världen måste vara beredda att ta ett större ansvar än utvecklingsländerna. Det betyder inte att det inte behövs insatser även i u-länderna – som vi kan och bör hjälpa till med.
Det finns inga genvägar. Även om miljöräddningen till stor del kommer att ske med hjälp av ny teknik och effektiviseringar måste vi vara beredda på standardsänkningar i vår del av världen. I praktiken kommer vi billigt undan om man jämför med priset för att inte göra något alls.
Alla goda krafter måste spela med om vi ska klara utmaningen. Ingen – vare sig fattig eller rik – har råd att stå vid sidan och se på.