De flesta tycks överens om att målet för den internationella politiken mot Iran är att förhindra att landet skaffar sig kärnvapen. Frågan gäller snarare hur det ska ske, och uppenbart är att det som hittills prövats också misslyckats.
 

President George W Bush var minst sagt hård i tonen. Han hävdade att Iran tillhörde ”ondskans axelmakter”, och från hans administration kom inte sällan antydningar om att ett militärt angrepp kunde vara det enda som bet på den islamiska republiken.
 

Att det skulle ske en förändring med Barack Obama i Vita huset var tydligt från början. Under valrörelsen utsattes han exempelvis för hård kritik från republikanen John McCain, som ansåg att det var ansvarslöst att börja samtala med Iran innan ett antal villkor var uppfyllda.
 

Men Obama vann, och utrikespolitiken började rent allmänt förskjutas i en mer pragmatisk riktning. Det görliga ska prioriteras framför det önskvärda. USA ska lyssna på sina allierade och inte bara diktera villkoren. Washington ska prioritera diplomati. Iran är ett av många tydliga exempel på detta.
 

Ett första konkret tecken på att något nytt var på gång kom under senatens utfrågning av utrikesminister Hillary Clinton, och häromdagen bekräftade Obama omsvängningen i ett tal riktat direkt till iranierna.
 

Presidenten talade om en ”diplomati som tar sig an alla de frågor som ligger framför oss”. Han använde ord som ”ärlighet” och ”ömsesidig respekt”.
 

Ingen kan förvänta sig att en ny relation etableras – än mindre att stora framsteg sker – över en natt. Det är, om inte annat, Teherans första, något sturska reaktion på Obamas tal en fingervisning om.
 

Men den väg USA valt att slå in på är värd att pröva – omvärlden måste hitta ett sätt att ta sig ur den återvändsgränd den hamnat i.
 

Iran har hittills negligerat alla former av internationella påtryckningar, inklusive en rad resolutioner från FN:s säkerhetsråd. En ny strategi krävs.
 

En första given anledning är att tiden rinner ut. Iran kan av allt att döma fortsätta med sin uppehållande taktik ett bra tag till. Den tiden har inte omvärlden, i vart fall inte om den inte ska vakna upp en morgon och höra Iran förklara att det första kärnvapnet är redo för provskjutning.
 

Iran behöver både hanteras och engageras. Teheran spelar en roll i Afghanistan, i Irak och i konflikten mellan israeler och palestinier. Landets framfart och krav på inflytande har oroat många regeringar, och skulle Iran lyckas få kärnvapen innebär det inte bara en direkt fara för vissa länder – det skulle också kunna utgöra startpunkten för en i det närmaste okontrollerbar rustningsspiral.
 

Nu är det samtal som prioriteras, och det ska inte bara vara samtal för samtalens skull. Obama betonade exempelvis i talet att iranierna själva har ett val ifall de vill bli fullvärdiga medlemmar av det internationella samfundet, något som i klartext måste betyda att samarbetsvilja kan ge förmåner samtidigt som en fortsatt hårdnackad inställning kan få allvarliga konsekvenser.
 

Det handlar, med andra ord, om en politik som kombinerar piskor och morötter. Det är hög tid att en sådan prövas på allvar.