Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hotfulla gester bygger inget förtroende

Foto: Nicklas Thegerström

DN 28/8 2017. Magdalena Anderssons skattereträtt visar regeringens svaghet, men också en ny destruktiv metod i svensk politik.

En blå, en rödgrön och en gulbrun bil närmar sig varandra i en korsning. Körstilen är hetsig. Trafikljusen: ur funktion. Med ett däckskrik möts de i vägskälet och förarna – alla ursinniga – gestikulerar mot varandra. Men medan nävar knyts och långfingrar sträcks i luften är det ingen som ens hissar ned rutan för att tala med de andra trafikanterna.

Så ungefär ser den svenska treblockpolitiken ut. Intrycket av ett slags rattraseri förstärks.

I helgen kom regeringen med besked att den backar från två av tre skatteförslag som alliansen har invänt mot. Saken gäller den nya flygskatten, tröskeln för statlig inkomstskatt och de så kallade 3:12-reglerna som styr beskattningen av småföretag.

Den förstnämnda blir kvar i den kommande höstbudgeten. Men för att blidka den front som bildats mellan de borgerliga och Sverigedemokraterna stryks däremot de två andra åtgärderna ur finansminister Magdalena Anderssons proposition. Oppositionens hot har varit att annars avsätta de tre fackministrar som kan knytas till förslagen.

Resultatet är alltså ett slags kompromiss. Ungefär som när alliansen hotade med att störta tre ministrar efter Transportstyrelseskandalen väljer regeringen att ge vika till två tredjedelar. Flygskatten blir budgetens motsvarighet till Peter Hultqvist.

Flygskatten blir budgetens motsvarighet till Peter Hultqvist.

Detta misstroendespel är nytt och extra vårdslöst, men i övrigt känns läget bekant. Efter valet 2010 hamnade den blå minoritetsregeringen flera gånger i en liknande utpressningssituation. Socialdemokraternas dåvarande ledare Håkan Juholt gjorde till exempel klart att han inte tänkte acceptera alliansens planerade femte jobbskatteavdrag.

Sverigedemokraterna ställde sig på hans sida 2011. Och genom upptrappade hot, men utan några samtal, fick oppositionen sin vilja igenom. Alliansen backade och lade sin skattesänkning på is.

Vid ett senare tillfälle drevs konflikten till sin spets, när de rödgröna och SD tvingade igenom en ändring av regeringens redan klubbade budget. Den gången gällde tvisten också den statliga inkomstskatten.

När Magdalena Andersson och hennes kolleger i MP och V i upprörd ton skriver att alliansen etablerar en "ny och farlig praxis" (DN Debatts nätupplaga, 26/8) är det därför inte så trovärdigt. Snarare fortsätter en trend som började för sju år sedan.

Man kan tycka att utvecklingen rentav har en viss demokratisk logik. Skarpa ståndpunkter möts i en debatt om olika ekonomiska förslag. Den faktiska politiken tvingas till en balanspunkt i mitten. En minoritetsregering får helt enkelt acceptera att bli övermannad ibland.

Utfallet är den här gången dessutom bra för svensk ekonomi. Tack vare alliansen kommer färre vanliga löntagare att betala statlig inkomstskatt nästa år. Sverige har redan Europas mest drakoniska marginalskatter.

Regeringen har bland annat hävdat att de höjda inkomstskatterna minskar klyftorna, men det är i så fall en destruktiv form av jämlikhet. I längden gynnar pålagorna ingen, och inte heller drar de in pengar till staten på sikt. Historien om småföretagarnas 3:12-regler har visserligen fler nyanser, ändå var det rätt att hejda de rödgrönas förslag.

Regeringens flygskatt har i sin tur en oklar klimatnytta eftersom den har utformats så illa. Men: mycket hellre en ineffektiv avgift på den curlade flygbranschen än höjd skatt på arbete. Alla partier tycks också kunna leva med förlikningen. Allianspartierna drog i helgen tillbaka sitt misstroendehot.

Också en metod att bedriva politik, alltså. Men särskilt snyggt eller begripligt ser det inte ut. De rödgröna och alliansen har turats om att beskylla varandra för att kvadda budgetprocessen och hämta stöd från Sverigedemokraterna.

Särskilt snyggt eller begripligt är det inte.

Sanningen är att båda bär skuld. Medan bägge statsministrarna Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har brustit i ödmjukhet, har båda blocken agerat kortsiktigt i opposition. En följd av beteendet är också att många frågor i praktiken har avgjorts av SD sedan 2010.

Det är inte så konstigt att väljarna säger sig längta efter en blocköverskridande regering. En ny mätning från DN/Ipsos visar låga betyg för både Stefan Löfvens gäng och alliansen.

Förhoppningarna på en annan konstellation i Rosenbad speglar delvis ett önsketänkande. Men det är ingen orimlig förväntan som människor har på partierna: Kliv ur er bekväma kupé. Tala med varandra. Ta ett ordentligt grepp om skatterna i stället för att hota varandra med obscena gester.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.