Eltahawy har twittrat intensivt under de senaste sammandrabbningarna mellan polis, militär och demonstranter. I sina sista twitterinlägg före gripandet skrev hon ”Kolsvart, bara blinkande ambulansljus och luften tjock av gas”. Tre timmar senare kom en ny tweet: ”Misshandlad arresterad på inrikesministeriet.”

Efter ytterligare 12 timmar kom Mona Eltahawys första inlägg i frihet. Hon skriver att hennes vänstra arm och högra hand är brutna efter misshandeln och att hon utsatts för sexuella övergrepp: ”5 eller 6 omringade mig, klämde och tryckte på mina bröst, grep tag i mitt underliv och jag tappade räkningen på hur många händer som försökte komma innanför mina byxor.”

Ändå har Mona Eltahawy kommit lindrigt undan jämfört med många andra demonstranter på Tahrirtorget sedan våldet åter blossade upp i helgen. I skrivande stund råder en darrande vapenvila, men nya våldsamheter kan explodera när som helst. Det är ännu oklart om det är säkerhetsstyrkorna eller provokatörer som skjutit skarpt och dödat demonstranter, men det står utom allt tvivel att det styrande militärrådet är högst ansvarigt och har blod på sina händer.

Ju närmare valdagen, måndagen den 28 november, desto mindre angeläget tycks rådet vara att lämna makten som det ”provisoriskt” övertog efter president Mubarak. Nu säger militärerna att valet på måndag ska genomföras till varje pris, men deras trovärdighet som villig deltagare i demokratiseringsprocessen är låg och många fruktar att valresultatet kommer att manipuleras.

Det är just detta, de rimliga farhågorna för att generalerna inte vill ha demokrati, som eldat på de senaste dagarnas protester. Så länge de inte skyddar sin egen befolkning och visar att de sätter Egyptens bästa framför sin egen makt hjälper det inte hur mycket militärerna ber om ursäkt för och lovar att utreda dödsfallen på Tahrirtorget.

När en av medlemmarna i rådet, Muhammad al-Assar, använder uttrycket ”Våra hjärtan blöder för det inträffade” måste det klinga hånfullt för dem som bokstavligen legat blödande på torget.

Måndagens val är bara det första i en komplicerad och omständlig demokratiseringsprocess i Egypten. En process som inte blivit mer lättöverskådlig under de senaste våldsdygnen. De mer sekulära och liberala politikerna i oppositionen verkar närmast lamslagna av tragedierna på Tahrirtorget.

De muslimska politiska aktörerna har å sin sida snarast splittrats av demonstrationerna. Medan de hårdföra salafisterna deltagit har Muslimska brödraskapet reagerat med tvekan och osäkerhet. Brödraskapet tillhör favoriterna inför måndagens val men har nu ställts inför ett svårt dilemma: stödja demonstranterna och riskera att valet ställs in eller agera för ett genomfört val och därmed anklagas för att gå militärrådets ärenden.

Velandet har skapat intern missämja inom Brödraskapet, där de yngre medlemmarna tycks ha närmare band till de sekulära demonstranterna än de äldre och mer konservativa. Om ett resultat blir att islamisterna försvagas och den liberala oppositionens ställning stärks är det goda nyheter för Egypten. Även om Brödraskapet framstår som en förhållandevis moderat religiös rörelse är det oklart hur bröderna skulle agera om de verkligen kom till makten.

Genom sitt modiga agerande gentemot först president Mubarak och nu säkerhetsstyrkor och militärer har Egyptens medborgare vunnit världens sympatier. Om de också ska vinna demokrati och fortsätta inspirera protestvågen i hela arabvärlden, behöver de allt stöd. Pressen måste öka på militärrådet och kraven vara tydliga: Egypten ska styras av folket. Civila egyptier, journalister och bloggare ska inte dömas av militära domstolar. Säkerheten måste tryggas för religiösa minoriteter. Våldet måste upphöra.