Tråkigt nog tycks Maud Olofsson ha försummat att lyssna till sina egna ord i talet i Almedalen. "Hyfsa argumenten", uppmanade hon sina kamrater på den politiska arenan. Att hon själv fann det lämpligt att jämföra dem som vill göra euron till en gemensam valuta med den Adolf Hitler som planerade ett judefritt tredje rike hade dock redan utan denna uppmaning framstått som rätt anmärkningsvärt.
Det är nämligen ovedersägligt att, för att använda Olofssons eget ordval, "Hitler gjorde tokiga saker".
För den som bibringats uppfattningen att centerpartiet skaffat sig en ordförande med gott omdöme framstår uttalandet som särskilt överraskande. Överraskningen blev inte mindre av att hon efter att ha sovit på saken upprepade sin ståndpunkt i TV4:s Nyhetsmorgon. Det tog henne ytterligare några timmar att ta till sig de argument för en avbön som en sannolikt förtvivlad omgivning försåg henne med.
Det må vara centerpartiets och Maud Olofssons sak att hantera den situation hon försatt sig själv och partiet i. Gott omdöme är en värdefull gåva för oss alla, men man får nog säga att den är särskilt värdefull för en person som gör anspråk på att betros med samhällets viktigaste ämbeten, till exempel posten som utrikesminister. Maud Olofsson har plötsligt fått väldigt mycket att bevisa.
Och det är faktiskt inte korrekt när hon nu hävdar att hon bara försökte förklara vad hennes gäst Janet Bush sagt. Maud Olofsson utvecklade alldeles på egen hand Hitlerteorin, det är ett dystert faktum.
Men låt oss göra Maud Olofsson tjänsten att i stället ta fasta på hennes uppmaning till andra debattörer att "hyfsa argumenten". Den saknar inte sitt berättigande.
Det är uppenbart för var och en som följer eurodebatten att det finns en undervegetation av nejargument som flertalet ledande företrädare inte vill kännas vid. Den går ut på att misstänkliggöra det främmande, det utländska, och lyfta fram och glorifiera det lokala och nationella. Inslaget av sådan argumentation är påfallande stort på insändarsidor och i radions öppna kanaler. Motsvarande fenomen uppträdde inför folkomröstningen om EU-medlemskapet, då till och med ledande socialdemokrater varnade för att vi skulle tvingas knäböja för katolikerna i Sydeuropa.
I och för sig är det kanske inte onaturligt att sådana argument förekommer. Det är ju uppenbart att många hyser en djup och genuin motvilja mot EU-samarbetet och ser det som ett lyxprojekt för en i huvudsak utländsk ekonomisk och intellektuell elit på det svenska småfolkets bekostnad. Men den stora risken är att de mer etablerade företrädarna för ett nej i ivern att vinna röster avstår från att distansera sig från den typen av argument, och därmed bidrar till att göra utlänningsfobin rumsren.
Just detta hände i Danmark, där Dansk folkeparti bereddes plats på den offentliga arenan till stor del på grund av att de mer anständiga partierna alltför ofta valde att vända ryggen till. Carsten Jensen beskriver väl detta dubbelspel (DN Kultur 10/7) och drar den viktiga slutsatsen att "det är jordskredet i de demokratiska värderingarna vi ska hejda".
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att den yttersta högern och den yttersta vänstern förenas i sitt motstånd mot det europeiska samarbetet. De har alltid försett de stornationella planteringarna med mylla.
Att liknande strömningar uppstår i traditionella landsbygdspartier, som centerpartiet, är inte heller förvånande. Sådana partier är nästan undantagslöst konservativt nationella.
Därför har centerledningen, tillsammans med företrädare för nejgrupperna i andra anständiga partier, faktiskt ett alldeles särskilt ansvar för att hålla undan de mest förorenande argumenten. Det räcker inte att tiga eller att vända ryggen till - det visar inte minst exemplet Danmark.
Vill Maud Olofsson göra samhällstjänst för att kompensera sitt övertramp i Visby behöver hon inte sakna arbetsuppgifter.