Regeringens två minsta partier mår inte bra. Och det är tydligt att varken Kristdemokraterna eller Centern har någon aning om hur de ska vända utvecklingen.
”Vi sitter i en båt som sjunker just nu.” Så beskriver Ebba Busch, 23-årigt kommunalråd i Uppsala, Kristdemokraternas läge (DN 6/2). Med tanke på att hennes parti sitter i regeringsställning och med sina 5,6 procent i riksdagsvalet hade god marginal ned till fyraprocentsspärren säger bildspråket mer om hennes önskan att få bort Göran Hägglund från partiledarposten än om Kristdemokraternas läge.
Men helt harmoniskt är det inte inom partiet. Även om Mats Odell på fredagen definitivt sa nej till att ställa upp som motkandidat till Hägglund så dröjde beskedet överraskande länge. Lite sugen på revansch var han uppenbarligen. Uppsaladistriktet är heller inte ensamt om att ha uttryckt oro och missnöje.
Framför allt var många besvikna på att partiledaren efter valet uttalade sig på ett sätt som uppfattades som att han var beredd att ge upp kampen för vårdnadsbidrag. Även opinionssiffror som ofta legat under 4 procent har sedan valet bidragit till missmod.
Men vad skulle Kristdemokraterna vinna på att byta partiledare? Knappast någon ökad förmåga att nå ut till bredare väljargrupper. Hägglund är betydligt mer populär än sitt parti. Så enda rimliga skälet att göra sig av med en sådan företrädare vore om han stod för fel politik.
Uppsala är ett fäste för Livets ord och för kristdemokrater som är mer intresserade av att partiet är renlärigt i sina klassiska värdefrågor än av det öppnar sig mot bredare väljargrupper.
Men partiets framtidsstrategigrupp konstaterade i sin valanalys i december att ”det finns en stor bredd i vilken profilering som önskas politiskt”. De enkäter och intervjuer som gruppen gjort ute i partiet pekar i flera olika riktningar. Några vill att det ska profilera sig som en ”medkännande höger”. Andra vill ha ett tydligare ”mittenparti”. Medan vissa vill skärpa profileringen som ett ”kristet” parti, vill andra tvärtom tona ned ledet ”krist” i partinamnet.
I mycket liknar Kristdemokraternas läge efter valet Centerns. Även där finns en malande oro och en känsla av att något måste göras. Men vad?
Centerpartiets valanalys, som kom för en dryg vecka sedan, angav tonen redan i rubriken: ”I skuggan av alliansens framgång.” I förordet framhöll valanalysgruppens ordförande Annie Johansson att Centern var det parti som mellan valen 2006 och 2010 förlorade störst andel av sina väljare: 16,8 procent. Kristdemokraternas förlorade andel uppgick till 15,0 procent och Socialdemokraternas inte till mer än 12,4.
Alliansen är på en gång styrkan och svagheten, framgången och förlusten. Partier finns för att förändra samhället och för att bära ansvar. Kristdemokraterna och Centern har genom allianssamarbetet fått vara med om två valsegrar i rad. De är inne på sitt femte år i regeringsställning och har i realiteten ingen annan realistisk väg till makt och ansvar än den de valt.
Samtidigt ligger det i det moderna mediesamhällets natur att mycket av intresset fokuseras på statsministern och finansminstern. Inte minst i oroliga tider.
Varken inom Kristdemokraterna eller Centern finns något tydligt alternativ, vare sig man ser saken maktstrategiskt, innehållsligt eller som en fråga om vem som ska vara partiets ansikte utåt.
Livet som partiledare är dock hårt. Det tär på krafterna. Successivt blir också den massmediala bilden av en toppolitiker nersolkad. Den som en gång väckt hopp få allt svårare att göra det på nytt.
Varken de svaga opinionssiffrorna eller oron inom partierna lär fälla Göran Hägglund och Maud Olofsson. Men krafterna kan tryta.
7/2 2011