Allt var inte bättre förr. Men det var – för det mesta – lättare för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Det räcker med att gå ett par decennier tillbaka i tiden för att se att villkoren försämrats för både de hög- och lågpresterande.
Förr räckte en universitetsexamen, i synnerhet kombinerat med ett språk utöver engelskan, för att i princip vara garanterad ett bra jobb. Anställningsintervjuer som tidigare kunde avklaras med ett par franska fraser och en kandidatexamen kan i dag kräva doktorsgrad och en handfull exotiska språk mer eller mindre flytande.
Om det blivit tufft för dem med långa utbildningar är det ingenting mot vad det blivit för dem med korta. Den som inte klarat av gymnasiet har svårt att hitta en försörjning. Ännu värre är det för den som från början dessutom har någon typ av funktionsnedsättning eller socialt handikapp. Många okvalificerade jobb sopades bort under 90-talskrisen. På åtskilliga arbetsplatser är det nu så slimmat att man inte har tid med vare sig prao-elever, praktikanter eller någon annan grupp som behöver någon form av stöd för att fungera i arbetet.
Siffrorna som presenterades i DN i går är förstås nedslående. Antalet 20–24-åringar med förtidspension – eller aktivitetsersättning som det heter för dem som inte fyllt 30 – har fördubblats från 2003 till 2011. Förändringarna på arbetsmarknaden under dessa år har knappast varit så dramatiska att de kan förklara talen.
Förklaringen ska i stället sökas i en förändrad sjukförsäkring. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning var tidigare långtidssjukskrivna. Prognosen för dem var minst lika dyster som för dem som är hänvisade till aktivitetsstöd i dag. Långa sjukskrivningar slutade regelmässigt i livslånga förtidspensioneringar.
I december 2003 var 29 av tusen personer mellan 20 och 29 år (som är den mätperiod som Försäkringskassan använder i sin statistik) sjukskrivna. År 2010 (som är det senast tillgängliga mätåret för just denna statistik) har den siffran sjunkit till 11.
Om man i stället tittar på ohälsotalet, Försäkringskassans samlade mått för sjukfrånvaro – inklusive förtidspension och rehabiliteringsersättning – har personer i gruppen 20–24 år blivit ”friskare” 2011 jämfört med 2003. Förändringen är inte stor, från 10,3 till 9,9, medan fallet i andra yrkesgrupper varit mer dramatiskt. Men ändå.
Försörjningsstöd, eller socialbidrag som det brukar kallas, är den ersättningsform som inte räknas med i ohälsotalet. Därför går det inte att utifrån Försäkringskassans statistik dra några slutsatser om i vilken mån de unga försörjer sig själva. Siffror från Socialstyrelsen visar en höjning från 51.000 till 59.000 biståndsbeviljande 20-24-åringar mellan åren 2003 och 2010.
Ingen jättehöjning precis, men klart är ändå att många står utanför. Och att det måste åtgärdas. Frågan är bara hur.
I rapporten ”Förtidspensionering av unga” som ingår i Socialförsäkringsutredningen föreslås, enligt TT, en särskild utbildningsgaranti så att alla upp till 25 års ålder kan få ett ekonomiskt stöd för att fullborda en gymnasieutbildning. Men det finns på sätt och vis redan – med ett, menar vissa, avskräckande resultat. Man kan få aktivitetsersättning för förlängd skolgång, vilket kan vara en delförklaring till att så många fler i dag sorterar under den försörjningsformen. Det blir en fälla för den som har svårt att hitta ett jobb.
Det finns alltid en risk med ersättningar som utbetalas på garantinivå. Numera måste man kvalificera sig för sjukpenning, alltså kan inte den som aldrig arbetat – så kallat nollklassade – bli sjukskriven, vilket gick tidigare. Däremot kan man få aktivitetsersättning. Det är i det ljuset siffrorna måste ses.
Att hitta rätt lösning är sannerligen inte det lättaste. Regeringskansliet försöker. Vad det ger återstår att se. Men målet måste vara glasklart: Alla som kan måste ges möjlighet att delta även om det skulle innebära ökade kostnader för stat och kommun. Det är den enda rimliga slutsatsen för den som menar att också det offentliga – inte bara individen – har någon form av förpliktelser gentemot arbetslinjen.