Jimmie Åkesson låter alltmer som andra politiker. Men tittar man lite närmare syns alltjämt Sverigedemokraternas rötter i en världsbild där främlingarna representerar allt ont.
Så har Jimmie Åkessons parti tagit ytterligare några steg mot riksdagen. I gårdagens väljarbarometer från Sifo låg Sverigedemokraterna med sina 4,7 procent ännu en gång över riksdagsspärren. Och på landsdagarna i Ljungbyhed slipades ytterligare några skarpa kanter bort.
Den tidigare kritiken mot facket tonades ned. I stället framhölls den svenska modellen.
Den nu omvalde partiledaren Jimmie Åkesson låter mer och mer som de etablerade politikerna. Bara ibland kan en underton av ilska och sårad stolthet anas. Det är när han kommer in på andra partiers sätt att förhålla sig till Sverigedemokraterna.
Men riktigt som andra är ändå inte Sverigedemokraterna. Det beror i någon mån på att det är ett litet och relativt ungt parti. Amatörism, nyckfullhet och inre strider. Sådant kännetecknar de flesta unga partier. Ett långt större problem är partiets historia, att det har sina rötter i extremhögerns rasistiska föreställningsvärld.
Under resans gång har främlingsfientligheten blivit mindre påtaglig. Men vilket politikområde som än diskuteras dyker invandringen upp som problem och förklaring.
Invandringsmotståndet är såväl den röda tråd som löper mellan de disparata förslagen som partiets sammanhållande ideologiska kitt.
Rasismen har tvättats bort. Men i det gällande principprogrammet från 2004–2005 kommer en nationalism till uttryck vars bärande idé är att svenskar måste skyddas från icke-svenskar.
De senaste decenniernas invandringspolitik beskrivs som ”ett allvarligt hot mot den svenska nationen och dess homogena sammansättning”. ”Det råder”, hävdar partiet, ”ingen tvekan om att en sådan politik utgör en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”
Två möjliga lösningar anges i principprogrammet: ”a) återvandring och b) assimilering.”
Ett parti som är så fixerat vid en fråga hamnar i bästa fall i förhållandevis harmlös symbolpolitik. Men skulle partiet stärkas och ta en plats i riksdagen är det troligt att det skulle våga ta ut svängarna. Sverige får då, liksom andra länder före oss, en successivt alltmer aggressiv debatt om de ”främlingar” som påstås utgöra roten till vårt samhälles problem.
En sådan utveckling vore mycket destruktiv. Det är därför lätt att förstå Mona Sahlin som i Ekots lördagsintervju förklarade att hon skulle lämna en demonstration hon hade tänkt delta i om Jimmie Åkesson plötsligt dök upp. Hon vill inte ha något att göra med det som han representerar.
Problemet med den hållningen är att den i många väljares ögon är oschyst. På en fråga från Expressen/Demoskop (16/10) om SD är ett främlingsfientligt parti svarade 83 procent ja. Men samtidigt ansåg 38 procent att det är rätt av andra partier att samarbeta med SD om partiet kommer in i riksdagen.
Hur mycket de svarande lägger in i begreppet ”samarbeta” framgår inte. Men rimligen måste det åtminstone innebära att man vistas i samma rum som dem, att man talar med dem och tar reda på var de står i olika frågor.
Att hellre avstå från att demonstrera för det man tror på än ta risken att hamna på samma bild som Jimmie Åkesson kan uppfattas som ett brott mot vanliga mänskliga umgängesregler. I stället för en debatt om Sverigedemokraternas världsbild får vi då ett fokus på frågor om politisk etikett och respekt för väljarna.
Det passar Sverigedemokraterna perfekt.
DN 19/10 2009